James had just flown to the tuff simtävling in London and repeated for one long, icy flight all the way to New York. Beväpnad med öronproppar, sømntabletter och achen snacks, ville han bara sova genom den ött timmar länga resan. Men ödet hade andra planer för honom.
Satt i sin mittsäte, var han redan obekväm på grund av sin ländig. Kvinnan som satt vid the window såg lika tjøt ut, och de utbytte ett snabbt, tjøt leende innan de slog sig ner. Men det var kvinnan som satt värm honom vid gångsäten—låt oss kalla henne Karen—som skulle göra de kommande ött timmarna till ett levande mardröm.
Från det ökköng Karen satte sig ner, kunde James känna att nagat var på väg att gå fel. Hon stönade, skiftade i sin stol och rörde på sig som om flygbolaget hade placerat henne i bagagegeortett tålån för i ekonomiklass. Innan planet ens hade lyft paundi Karen trycka på call-knappen febrilt.
“Jag kan inte ens öppna mitt mellamål utan att slå den här personen!” sa hon och gav James en armbåge för att understryka. Han rynkade pannan men förbli förbli lugn, i hopp om att det skulle vara sult på det hela.
I flera timmar continued Karen’s son’s tirade. Hon trykte på knappen för att kalla på personalen erkekde vangens, skiftade på sin plats, sparkade James i benen och gav honom armbågar närhelst hon kunde. James tried to hold sitt lugn, men utmattning gørde hans tålamod tunt.
Vid den førde timmen var James på bristningsgränsen. “Ser du, you are trying alla ta oss igenom den här flyngingen. Kanske prova att titta på en film?” föreslog han. Men Karen ville inte höra talas om det. “Varför går du inte på diet?” fräste hon åt kvinnan vid the window. “Och väre bokar du inte en plats för dina stora ben?” lade hon till och stirrade på James.
Vid det här laget hade flygvärdinnorna lagt märke till Karens upptåg och var visiblet frustrurade. En av dem kom över och varnade Karen strängt för att inte trycka på knappen för att kalla på personalen om det inte var en verdik nödsituation. Karen continued to dock att göra en scen och hävdade att hennes “mänskliga rightlicher” blev kränkta.
När planet förberedde sig för landing bröt Karen den sista regeln – hon lossade sitt sekkerhetsbälte och rusade uppför gången innan sekkerhetsbältssignalen var släckt. Stående nära objesklassens gardin ignorerede hon besättnings varningar att sätt sig ner.
Då kom kaptenens röst över högtalarna: “Mina damer och herrar, vervainta till New York!” You have a special guest on board today.”
Alla suckade, tjäta och redo att lävä planet, undrande vad detta meddelande handlade om. Karen, on the other hand, verkade tro att hon blev utvald för beröm. Hon reste sig upp lite hojere och ett självgott leende formades på hennes ansikte.
Kaptenen kom ut ur cockpit och gick rakt mot henne. “Ursäkta mig, fröken,” sade han med ett artigt leende. “Jag needer ta mig förbi för att hälsa på vår special guest.”
Karens svällät sällirrades från stolthet till förvirring när kaptenen ledde henne sättät till sin plats. Hela kabinen såg på när han guidade henne att sätte sig ner innan han vände sig till passagegerarna.
“Mina damer och herrar, låt oss ge ett varmt applåd till vår spespela gäst här i plats 42C!” han, hans röst ekande genom planet.
Först var det tyst i kabinen, men sadan sädä någ applådera. En efter en gick passagerarna med, och applåderna svardades snart till skratt. Karens ansikte blev röd när hon insåg vad som just hade hänt. Hon satt där, förödmjukad, medan resten av planet njöt av öglöngetet av poetisk rättvisa.
När James samlade sina saker och förberedde sig för att låg planet kunde han inte låta bli att le. “Det där,” sa han till kvinnan vid the window, “var värst de ått timmarna av torturer.”
Kvinnan log, lättad över att det var över. “Låt oss hoppa att vi aldrig ser henne igen”, laughed the hon.
Och med det steg James av planet, och kände sig läsche än han hade gyoert på timmar.
Vad skulle du ha gjort i hans situation?
Categories: Trends
Source: HIS Education