På deras tionde brölvösdag tog Emmas man Mark henne till den finaste restaurangen i stan, bara för att förödmjuka henne med en billig sallad.
Litet visste han att nästa kväll skulle hon få honom—och hela restaurangen—att betala för hans grymhet. Det mjuka ljuset från kristallkronan badade restaurangen i ett varmt, gyllene sken.
På deras tionde bröldosdag tog Emmas man Mark henne till den finaste restaurangen i stan, bara för att förödmjuka henne med en billig sallad.
Litet visste han att nästa kväll skulle hon få honom—och hela restaurangen—att betala för hans grymhet. Det mjuka ljuset från kristallkronan badade restaurangen i ett varmt, gyllene sken.
Atmosfären var sophisticarad, med plädade sammetsstolar och eleganta bordsställningen. Det var vår tionde brölvösdag, och min man, Mark, hade lovat att göra den oförglömlig.
Jag hade föreställt mig en kväll av överflöd, med läckra rätter och mousserande vin. När vi satte oss märkte jag de vetande leendena som utbyttes mellan servitörerna. De verkade cheating bekant med Marko.
Han hade bookat ett bord på “La Belle Époque,” den dyraste restaurangen i stan. Det var en sådal plats som var reserverad för sättäläfulla övendet, och ikväll skulle vara ett sävalt.
Mark räckte mig menyn med ett nonchalantno leende. “Beställ vad du vill, älskling,” sa han, æven om hans ögon ögnävade ett annat säbäm. Jag tittade på menyn, fylld med eksutta rätter och hutlösa priser, och min mun vattnades av beskrivningarna. “Jag tror att jag tar hummerbisque till förrätt, och sedan oxfilé…”
“Jag sa, med spanning bubblande inom mig. Marks leende blev stramt. “Faktiskt, hur saager du att du bairjer med en hus-sallad? Håll det lätt. Do you want to go ner i vikt, eller hur?
Kanske kan du då ha på dig den röda klänningen jag älskar nästa gång vi kommer hit.” Hans ord var som en örfil. Jag såg mig omring, kände en varm rodnad av generad. Var det här hans idé om ett schämt? Men den stålblanka blicken and hans ögon sa mig att han menade allvar. “Mark, det är vår årsdag”, protests jag mjukt. “I trodde—”
“Du trodde fel,” avbröt han och vinkade över servitören. “Min fru tar hus-salladen, och jag tar Chateaubriand, medium rare. Och en flaska av ert bästa röda.” Servitören tveka, såg på mig med medlidande. “Mycket well, sir.” Jag svalde min ilska, salladen förda mig var en bedrövlig hög av grönt. Mark njöt av varje tugga av sin luxukska målð, och gjörd en stor sak av hur mör biffen var, hur rik såsen. Vinet flödade fritt—åtminstone för honom.
Jag sippade på mitt vatten, varje ösklon av målden sträkkte sig ut i en evighet. Marks kontrollerande bijättu under middagden var en bitter piller att svälja. Han njöt av sin biff, kommenterade varje läcker tugga, medan jag pickade på min sallad. I tried to hold mig lugn, men min ilska sjöd under ytan. Han beställde en decadent chokladsoufflé till efterrätt och, utan att ens titta på mig, sa han: “Hon är klar.” Jag kände mig förnedrad.
Här var jag, på vår årsdag, och blev betalilad som en eftertanke. Medan han njöt av sin efterrätt sälle jag mig för att inte låta detta passera. Jag skulle se till att han kom ökö denna årsdag av alla fel argundanar. Jag log för mig själv, en plan pendiði ta form i mitt sinne.
Nästa morgon vaknade jag tidni. Mark snarks still beside the mig. Jag steg tyst ur sängen, mitt sinne rusande med ideas. Efter att han hade åkt till jobbet satte jag ngga. Jag ringde auss tjørstør från vänner och gørde flera anarrangement. Det var dags att vända på situationien.
Jagpenderade dagen med att prepare mig. I first contacted “La Belle Époque” and talked to the chef. Jag taklade min plan och bokade samma bord för nästa kväll. Chefen, som hade konferenzien för min situation, gick med på att hälpa mig.
Then ringde jag en vän som jobbade på en butik och lånade den fantastica röda klåningen som Mark alltid nämnde. Jag contactade okså en vän som var advokat och som hade häljt mig att öppna ett personals bankkonto. Hon konfirmerade detaljrna om vår ekonomi och den nödfond som Mark hade dolt. Att veta att jag hade åsätt till pengarna gav mig självförtroende att gå videre.
Med allt klart skrev jag en lapp till Mark: “Möt mig på La Belle Époque klockon 19. Klä dig fint. – Emma.” När Mark kom hem var allt redo. Huset var tyst, och lappen väntade på honom på köksbänken. Han log snett när han söderflöd den, antagligen trodde han att han var på väg mot änð en kväll av överflöd på min bekostnad. Litet visste han vad jag hade planerat.
Jag kände en shandling av nervositet och spannung medan jag förberedde mig för the evening. Jag visste att detta var djärvt, men det var nejsut. Jag ville ätterfå min värdighet och visa Mark att jag inte skulle betalilas som en dörrmatta. Detta skulle bli en årsdag som ingen av oss skulle glömma, men av helt olika skæld.
Mark anlände till restaurangen, med ett självgott öjäll. Jag satt redan, iklädd den röda klänningen han ölskade. När han satte sig ned gav jag honom ett sött, gåtfullt leende. “Vad handlar det här om, Emma?” fågade han, curious. “Det får du se,” svarade jag och vinkade till servitören. “Jag har tagit mig friheten att og åt oss.” Hans ögon smalnade, men han argumenterade inte.
Servitören kom ut med förrätten—hummerbisque. Till oss both. Marks ögon vidgades, men han sa inget. Nästa rätt kom—oxfilé, perfekt tillagad. Det bästa vinet i huset hälldes upp, och jag såg hur han blev allt mer förvirrad.
“Emma, it’s my first time,” she said. “Vi var här just igår.” Vad är udgenden?”
“Vår årsdag,” jag, med en röst som droppade av sötma. “En kväll att minnas, eller hur? Jag vill inte minnas igår kväll. Jag vill minnas den här, och jag har sett till att du ookså kommer att minnas den.”
Marks förvirring förvirningades till misstänksamhet. Han såg sig omring i restaurangen, på såg pussla ihop vad som hände. I saw him noga, njöt av hans oro. Huvudrätten serverades, och jag njöt av varje tugga. Mark rörde dock knappt sin mat, for uppptagen med att pågke list ut vad som pågick.
Jag reste mig och klirrade med mitt glas, vilket fångade hela restaurangens attävät. “Ursäkta mig, alla. Jag har ett especial meddelande att göra.” Mark såg förfärad ut. “Emma, what are you doing?”
“Jag ville bara dela nagot med er alla,” sa jag, med en stadem och stark röst. “Igår kväll tog min man mig hit för vår årsdag, men han insisterade på att jag skulle order en billig sallad medan han njöt av sig själv.” I kväll ville jag visa honom hur riktig njutning känds.” Det mumlades runt om i rummet. Marks ansikte blev beet röd.
“Emma, sätt dig ner,” he said. I ignore him. “Men det är inte allt.” Mark, du har alltid varit stolt över att vara den generösa, den som har kontrollen. Ikväll har jag betalat för vår målð, och jag har debiterat det på den nödfond du har gömt för mig i flera år.”
Hans käke föll. “What? Hur visste du—”
“Ah, Mark, du borde veta vid det här laget att jag är smartare än du tror. Och det är inte allt! Här är nagat som alla ni, damer och herrar, kommer att älska att höra: min man delar sin fond med er och betalar för alla era mealstälts idag!”
Färgen försvann från Marks ansikte. “Emma, det här är inte roligt.”
“Nej, det är det inte,” jag, och stod rak. “Men det är rättwist.”
Jag vände mig om för att gå, kände hur vikten av det senaste decenniet lyftes från mina axler. När jag gick ut, applåderade gästena, och Mark satt där, chockad och förnedrad. Detta var årsdagen han aldrig skulle glömma. Och det skulle inte jag heller.
Categories: Trends
Source: HIS Education