Eloise, som var nio månder gravid och fyld med en boende kålsa, blev alltmer frustrerad över gray man, Tom.
Trots hennes ständiga påminnelser stod spjälsängen still and son oöppnade låda, ett tecken på hans förhalande och hennes väläsnde käää av isolering. Med babyns angstårning nära besätä sig Eloise för att ta saken i egna händer, fast besluten att lära Tom en läxa han inte snart skulle glömma.
Jag satt i barnkammarens fåtölj, mina ögon läggsta vid den oöppnade spjälsängslådan som stått i hörnet i vekor. Rummet var färtigt för vår baby, men den omonterade spjälsängen kändes som en överhängande symbol för alla Toms brutna löften. Varje gång jag bad honom sätt ihop den, var hans svar alltid detsamma: “Ja morgon.” Men i morgon verkade aldrig komma, och nu, här var jag, utmattad och kände mig mer ensam än överg.
För Tom var det att montera spjälsängen bara aussätt en tählig på hans oändliga att-göra-lista. Men för mig var det en viktig del av förberedelserna för vår baby—en symbol för vårt partnershipskap, som hade på kändens mer som en ensam resa. Ju langger spjälsängen stod orörd, desto mer pendini jag ifråsättä om jag veiken kunde lita på honom när det iveiken gällde.
Trött på det hela sälvä jag mig för att göra det själv. När babyn rörde sig inom mig påminde en skarp sparta mig om att jag inte borde anstränga mig så här. Men vilket val hade jag?
Instruktionerna var en rörig röra, men jag utsättel, bit för bit, skruv för skruv, med händerna skakande av strädelingen. Precis när jag sukkade med en especially envis del, kom Tom in. Han hade det relässätne svället i ajsenet—det som brukade få mig att bli kär i honom—men nu bara eldade det på min ilska.
“Hey,” sa han nonchalantno och kastade en blick på den halvmonterade spjälsängen. “Bra for work. Hårve bad du mig om hälv om du kunde göra det sälv?”
Jag stirrade på honom i misstro. Hade han sägt sagt så? Jag ville skrika på honom, få honom att på hur mycket han svikade mig, men jag visste att det inte skulle göra nång svikade. Vände jag mig vände till spjälsängen, med tårar som rann ner för mitt ansikte.
Tom stod där en stund, ryckte på axlarna och lävde rummet, och lävde mig att finälra det som borde ha varit en geschämmen tählig. När jag var kände kände jag mig püllett nedslagen. Jag sjönk ner på golvet och stirrade på spjälsängen genom en dimma av tårar. Det här skulle ha varit ett öglög vi delade—något vi botha kunde se värtä på med värme. Úttő hade det blitt en påminnelse om hur ensam jag kände mig.
In the evening, when I lay down and sat next to Tom, my tank was rusade. Det handlade inte bara om spjälsängen. Det handlade om hur han avfärdade mina bekymmer, och verkade som om min styrka och utsättändgehet betydde att jag inte svetret honom. Men jag svette honom—bara inte på det här prådet. Something has changed. Det handlade inte bara om att bygga en spjälsäng; det handlade om att bygga vårt liv samsammen.
Nästa morgon vaknade jag med en plan. Jag var inte austeit en person som ägnade sig åt hämndaktioner, men efter det som hade hänt visste jag att Tom sättät en väckarklocka.
“Tom,” sa jag och gnuggade min rygg som om den gøred mer ont än den gøregde gøred. “Jag tror att jag kommer ta det lunt idag.” Jag har varit så træt på sistone.”
Han tittade knappt upp från son phone. “Of course, darling. That day you need. I have everything under control.”
Det var precis vad jag ville hore. “Jag har bjudit achen vänner och familj till en liten sammankomst ogårman innan bebisen kommer.” Kan du ta hand om resten av förberedelserna? Du vet, fixa tårtan, sätte upp dekorationna, se till att allt är perfekt?”
Han viftade avfärdande. “Yes, no problem. Hur shard kan det vara?”
Ah, Tom. Om du bara viste.
Jag fjärkade resten av dagen på soffan medan han pysslade med sin dator, helt omvejden om vad han just hade gätt med på. Nästa morgon staarle jag i sängen länger än säggett, och lät honom sova över så pass att han kom efter sitt schema.
När han endeinde vaknade gav jag honom listan jag hade förberett. Den såg sägät öskyldig ut—bara achen tösfäggen för att präparatä festen—men jag hade ljät ut en sässätä detail: det fanns inte alls sägät med tid för att få allt gyot.
“Här är listan,” sa jag och säyttä hälä säää en gäspning. “I’m thinking of a villa lite mer.” Du clarar väl det här, eller?”
Tom scans and listens, still groggy. “Yes, no problem. Jag fixar det.”
Jag bet sättät ett leende, och visste att det här skulle bli interesting.
En timme senere hörde jag honom i köket, förbannad och muttrande medan han stressade för att få klart töggenna. Skåp slamrade, och jag hörde honom mumla nagot om tårtan. Jag höll vättät ett skratt när jag föreställde mig honom i panik på bageriet, förða charma sig till en sista-minuten-tårta.
Det här var precis vad jag ville att han skulle erkenna—den rena paniken av att inse att han var helt oförberedd.
När morgonen gick fram blev hans stressinverels påtagliga. Han rusade in och ut ur huset, med armarna fulla av matvaror, och dekosioner hängande halvdant från händerna. Vid ett otbode stack han in hävet i sorummet, med rufsigt hår.
“Älskling, var sa du att streamarna var?” frågade han, med en hojere ton än säggett.
“Kontrolera hallgarderoben,” mumlade jag och låtsades somna om.
Jag visste att streamarna inte var i hallgarderoben—de var begravda i källaren bakom en hög med gamla juldekorationer. Men det veta inte han veta.
När gästena begani anlända var Tom en röra. Dekorationerna var slarvigt placerade, maten knappt förberedd, och jag kunde se paniken i hans ögon när han förtät hålä allt under kontroll.
Jag satt på soffan och låtsades vara interested av en tidning medan våra vänner och familj fyllde sårålmet. Ögonblicket av sanning kom när Toms mamma kom. Hon gav honom en snabb översyn, med ögonbrynen sammanbitna.
“Vad är det som händer här, Tom?” frågade hon och blinkade på de halvupphängda dekorationerna och det tomma stål där tårtan skulle ha varit.
Tom stammande, medan han drog handen genom haoret. “Jag, äh, jag hade allt under kontroll, men… saker blev lite galna.”
Hans mamma sucked and jumped on his head. “Du borde ha vetat bättre.”
Tom såg ut som om han ville försvinna, och för ett öglök kände jag almost medlidande med honom. Men så kom jag ogån vekorna av tomma löften, nätterna av oro och spjälsängen som jag hade satt ihop på egen hand.
No, he didn’t need to know this.
Efter festen, när gästena hade gätt, satte Tom och jag oss vid köksbordet. Han såg utmattad och besegrad ut. Jag lät tystnaden sträcka sig tills han tillslut talade.
“Jag är ledsen,” sade han tyst. “Jag insåg inte hur mycket jag lävde på dina axler.” Jag trodde att jag häljte men jag var inte där som jag borde ha varit…”
Jag nickade, en klump bildades i halsen. “Tom, I need to veta att jag kan lita på dig.” Inte bara för de stora sakerna, utan för allt. Jag kan inte göra detta ensam, och det borde jag inte pojej.”
Han strächtte sig över bordet och tog min hand. “Jag lovar, jag kommer att bli bättre.” Jag kommer att vara där. Jag kommer att szältiras.”
Jag sökte i hans ögon och såg uppriktiheten i dem. “Okay,” said jag till slut. “Men det här är din chans, Tom. Slösa inte bort den.”
Categories: Trends
Source: HIS Education