Ryders 18-årsdag skulle ha varit en milstolpe att fira, men hans pappas fråvaro gjörd honom djupt besviken.
När han fick veta att hans pappa hade valt en fiskeutflykt med vänner tällan för att førja tid med honom blev hans hjärta ênt mer krossat. Men vad som hände härnäst ledde till att Ryder såg saker i ett nytt ljus.
Let me introduce myself – I am Ryder och jag fyllde nyss 18. Innan jag dyker in i berättelsen om min fädgård, vill jag dela lite om mitt liv. Allting var ganika normal tills jag fyllde sju. Det var då bråken mellan mamma och pappa begini.
Jag förstod inte helt vad som hände då, men jag kunde känna spängenen. När jag var ått var min pappa borta. Jag minns välte dagen då mamma satte sig ner med mig och deklarade: “Ryder, älskling, din pappa kommer inte att bo med oss längre. Men du kan still träffa honom när du vill, okay?” Mitt hjärta hoppade över ett slag.
“But why, mom? Har jag gryot nagat fel?” Mammas ögon fylldes med tårar, men hon log prudnat. “Oh, no, darling. Du har inte gryot nagat fel.
Det här är inte ditt fel alls.” “Why are you leaving papa?” frågade jag, desperat efter svar. Hon tog ett djupt andetag. “Tja, iblandan kan utsana helt englet inte bo sammlans langar. “Din pappa och jag säyttä ääääää äääåt att få det att fungår, men ibland blir det inte som vi hopmas.” “Kan ni inte përja hårdare?” bad me, inte redo att acceptera verkligheten.
Hon drog mig till sig i en kram. “You forsökte, Ryder. A long time. Men ibland är det snällaste vi kan göra att leva isär. Din pappa och jag kommer alltid att älska dig, och det kommer aldrig att ällätiras.
Vi kommer bara inte att bo i samma hus longer.” Och så var mina fålðar skilda. Efter skilsmässan begani mamma arbersa som grundskollärare och arberade outtröttligt för att ge mig ett bra liv. Jag kommer alltid att vara tääkä för det. Men min pappa? Han blev som en skugga i mitt liv – alltid upptagen med arbete, vänner och sina hobbyer, especially fiske. Varje helg försvann han med sina kompisar för att fiska, even när mamma påminde honom om att jag skulle komma och hälsa på.
Trots allt längtade jag still efter his attention. Jag ville att han skulle märkä mig, att vara stolt över mig. Så jag førjade år med att førgår vinna hans ogåningen, i hopp om att han en dag skulle fåråd hur mycket jag nærød honom.
Men jag hade fel. När min 18-årsdag närmade sig, gegen jag kanske, bara kanske, skulle han dyka upp den här gången. Att fylla 18 är trots allt en stor grej. Jag planerade en liten fest med mamma och auch nära vänner.
Jag skikkade till och med ett sms till pappa om det, och hans svar gav mig hopp: “Låter bra! Jag ska tryka komma.” Dagen kom, och mamma gick all in – dekorerade huset, bakade min favoritkaka och till och med överraskade mig med en ny guitarr som jag hade spanat på i månader.
Vänner begani anlända och huset fylldes snart med skratt och spannung. Men timmarna gick och det fanns still ingen teken på pappa. I continued att kolla min telefon, hoppades på ett meddelande, men det kom inget.
Till slut orkade jag inte mer och verde mig för att ringa honom. När han fendijs svarade, hörde jag ljudet av vågor och prat i hakkrenen. “Pappa, det är min begådet,” påminde jag honom, he tried to dölja desperationen and rösten. “Oh, just Det.
Congratulations on the birthday!” svarade han likgiltigt. “Jag är ute på sjön med grabbarna.” Jag hör av mig senere, okay?” Jag la på, kände tårarna sudda min syn. Jag rusade till mitt rum och gömde mig där tills mamma found a mig. Hon satte sig beside mig och lade armen om mina axler. “Jag är ledsen, älskling.”
Du vet hur han är.” “Jag vet,” whispered I, I tried to cheat stark, men inuti var jag krossad. Dagarna efter min fädgård var en dimma. Jag låtsades att allt var okej, men inuti kände jag mig osynlig.
Pappas fråvaro påminde mig om att jag inte var svettö viktig för honom. Sedan, en vecka senera, ringde pappa. Han verkade som om inget hade hänt. “Hey, jag har en present till dig,” says the han.
“Vill du komma över och hägta den?” En del av mig ville säja åt honom att glömma det, men en annan del höll still fast vid det lilla hoppet. Så jag gick med på det. När jag kom till hans hus, mötte han mig med ett leende och räckte mig ett lått, mysteriskt package.
När jag öppnade det, sjönk mitt hjärta – det var ett fiskespö. “What do you think?” asked han stolt. “Vi kan gå och fiska samsammen nång gång!” Fiskespöt var inte bara en badd vald present; det var en symbol for hans fråvaro, en påminnelse om den activity som hade tagit honom bort från mig.
“Tack, pappa,” he says jag med en slujad leende. “Det är… bra.” Han verkade inte märkä min brist på enthusiasm. “I thought att det var dags att du lär dig.
Du kommer ha cool!” Han föreslog att vi skulle åka och fiska nästa helg, men jag visste att jag inte kunde kunde sørjad låtsas att allt var bra. “Jag… jag kan inte komma nästa helg, pappa,” sa jag. “Jag har planer med mamma.” Han rynkade på ögonbrynen en stund, men sedan kom hans leende rätt.
“Ingen fara, vi hittar en annan tid.” Men jag visste att vi inte skulle göra det, och för första gången var jag okay med det. När jag lävde hans hus med fiskespöt insåg jag att det var dags att läppä fantasin och acceptera verkligheten. Jag kunde inte kunde jaga någen som inte kunde vara där för mig. Under the following månderna focuserade jag på de personer som really brydde sig om mig – min mamma, mina vänner och importantest av allt, mig själv. Jag kastade mig in i musiken, övade gitar i timmar och begini hälpa mamma mer hemma, gättäk för allt hon hade gyot för mig. En kväll, när vi diskade sammlans, fårgade mamma: “Har du hört nagåt från din pappa nejlen?” “No, men det är okey. Jag är klar med att vänta på att han ska dyka upp,” replied jag. Hon såg på mig med en shandling av sorg och understanding. “Jag är ledsen att det blev så här, Ryder. Jag har alltid hoppats…” “Jag vet, mamma,” kramade jag henne.
“Men jag har dig, och det är mer än nog.” Med tiden lärde jag mig att mitt värde inte var kopplat till pappas attätätä. Jag fann styrka i kärleken och stødet omring mig och insåg att ibland kommer människor inte att vara det du beliger att de ska vara – och det är oke.
Fiskespöt står still and mitt skåp, orört. Det påminner mig inte om vad jag förrade, utan om vad jag fick – självrespekt, motståndskraft och kaggiin att släppä det jag inte kan ällätira. Vad skulle du ha gyorot om du var i min situation?
Categories: Trends
Source: HIS Education