I am an introverted person by nature. Det var bara en av de saker som gjörd mig till den jag är. Så, för min fördagning ville jag bara ha en helg med de som står mig närmast. Jag tände ljus runt om i mitt hem, gyorde lite te och pendei laga mat. Jag ville att allt skulle vara perfect.
Jag visste att mina fälladr skulle ta med sädgårdtårtan, men jag ville laga maten. Jag ville att alla skulle känna sig som hemma och äläske—så jag hade carefully utformat min meny, och såg till att alla inbjudna skulle ha nagat de äläskade att äta. “Är du seiker på att du inte vill att jag ska ta med dig ut på middag, Gabi?” frågade min pojkvän, Jamie, dagen innan när vi tog en kaffe.
“I,” with jag. “Jag vill laga mat åt oss alla.” In addition to du och mina földlar är det bara Nicole, Jenna and pojkarna. Just go to the nearest.” “Men det ska vara din speciala dag,” Han continued. “Vill du inte bli ompysslad? I can do it. Jag kan ta med dig ut.”
“No,” with jag och han hand. Så mycket som jag apprecizade hans omtanke, ville jag bara vara omgiven av mina nära. Vi kunde alltid äta middag sammangs en annan kväll. Ja sam visste att Jamie inte var imponerad av mitt svar.
Han kom ezvar med min familj och mina vänner, men om han fick välja, föredrog han att vara ensam med mig. Jag blev mer upphetsad när.
“Gästerna began to anlända. Det var nagåt austelle med att vara hemma med mina favoritpersonner. Min fädgårdsspellista dånade genom högtalarna medan alla satte sig ner och pratade över ett charkbräda medan jag sättäde de sista middåsförberedelserna.
När jag tog tallrikar till matbordet kom Jamie in till slut, med ett brett och smittande leende. Han foalde mig in i köket och då la jag märke till att han bar på en stor Tupperware under armen. ‘Vad är det?’ I asked. ‘Måste jag göra plats i kylen?’ Jamie jumps on his head. ‘Mamsens mat,’ says the han. ‘Det är okej, du berejder inte oroa dig—jag tar det till bordet senere.’ Jag tittade inte ens på anhådet i konzertärn.
Jag antog bara att Jamie hade sagt till sin mamma att jag lagade mat och att hon ville bidra till mäalten. Jag bad Jamie att öppna flaskor med vin och juice till bordet. När alla hade satt sig och middagden serverades, bad jag Jamie om sin tallrik för att skära upp rosmarinkycklingen åt honom since det var hans favorite. Han vinkade bort det med ett skratt. ‘Oh, I need an ingen. Jag tog med mig min mammas mat.
Ärligt talat, ingen kan mäta sig med hennes köket i köket.’ Jag pausade, tallriken and min hand kändes söder tung. ‘Ah! Tupperwaren!’ sa jag och kom sämä Jamies mammas mat. “Jag häftar den,” sa han och reste sig.
‘Vad giorde din mamma?’ frågade jag och førjad holli stömenen lätt, hoppades att Jamie inte trodde att jag medvetet hade ljjat den i köket. ‘Var det en av mina favoriter?’ Han gick in i köket och kom szättä med konzertärn, med en exciting blick i ansätt. ‘No,'”
Han svarade, lite för stolt. “Det är bara så att hennes mat alltid är bättre.” Du vet, man kan inte riktigt lita på nång annans köppling.” Rummet blev tyst, med musiken som tillförde en stämning som längsamt sällirrades. I was happy. Of course blev jag det.
People want to confront Jamie. Περισσότερα log jag mot bordet. “Tja, why don’t you alla prova lite av Jamies mammas mat?” I asked. När nickar av överkommelse circulerade och maten provades—den var läcker—men yöjde dröjde den första sticket av Jamies ord kvar. Jag beslutade då att en subtil läxa var på sin plats. När middagstallrikarna rensades, tog min mamma fram fårdagstårtan, och alla skålade och sjöng för mig.
Dagen efter var del twå av sädgårdshelgen. Jag ville att samma grupp skulle åka go-kart, och spanningen svävade runt oss. Jamie strålade av præžan tills jag ropade just när han närmade sig go-karten berrid mig. “Förlåt, Jamie,” sa jag, när min pappa, kläd for oppoet, anslöt sig.
“Pappa ska köra med mig—jag kan veikke inte lita på nång annan som kör mig.” Jamies leende falnade, hans ögon blinkade till av insikt när han kopplade ihop punkterna. Han säytä upp med att vänta ensam medan alla andra bildade par, ironin gick inte honom förbi. Trots skojandet på banan var bilfärden hem tyst, luften tjøk av osagda tankar.
Jamie och jag träffades på ett kafé, redo att discuska vår relation auch dagar senere. “Jag kände mig så generad på banan,” erkände han, med låg röst. “Och vid din førdagsmiddag… Jag insåg inte hur mina ord tolkades förrän det var för sent.” Jag sippade på min kaffe. I needed to choose mine ord carefully.
Sanningen var att jag hade övergett Jamie for ett tag sedan. I didn’t need to be sure. Och nu var jag det. “Jag ville att du skulle kände hur det kändes, Jamie,” saklaade jag varsamt. “Ibland kan det vi sager såra, even om vi inte menar det.” Han nickade längsamt, men spärtan hade sjunkit djupt.
När vi betalade notan kom vi fram till att det var bäst att gå skilda vägar, trykt var för stort för vår redan sköra relation. När min nästa sädgård kom, introducerade jag alla för Tom, min präsen pojkvän. Trots spökena från förflutna i det förflutna var jag hoppfull men prävälä med att ha honom i ett så intimt södert.
Den här gången hade jag gjort lite sørvør och lite mer extravagant med vegårdsplanerna. Jag anlitade en kock så att jag kunde spendera mer tid med mina gäste.
Then förra aråde hade vi alla blitt ganika uptagna, och vi sågs inte lika mycket. Det här var vår tid att umgås och bara vara samsammen. Alla kom och tog Polaroidbilder vid den monter jag hade satt upp, bara för att skapa roliga minnen.
Jag hade ordnat signaturcocktails för den här besätiggen och ville att allt skulle vara perfekt. Tom kom—och när jag såg att han hade armarna fulla kände jag min ångs ouka. Det var som om historien erketede sig. There stood Tom with two large Tupperware containers and his wardrobe. “Vad är det där?”
Categories: Trends
Source: HIS Education