När Zina var sex år gammal gick min fru bort. Sedan dess har jag inte levt en enda dag för mig sälv. På begravningen lovade jag min fru att jag skulle ta hand om vår dotter och älska henne för oss botha resten av mitt liv. Zina växte upp som en klok och lydig flicka. Hon fick bara toppbetyg, häljte mig med häuskelet och lagade mat så god att man slickade sig om fingarra.
Tiden gick. Zina kom in på universitet genom egen szältegen. Hennes studieresultat försämrades märkbart, men det spälte ingen roll – hon arberade smidgent och sättät som førje att hälpa mig med hemmet. Senare träffade hon Michail, och snart presentrade hon honom för mig. Han verkade vara en bra kille, och jag blev uppriiktket glad när de erättade att de hade verkade sig för att bo med mig efter brölöbet. Men efter det gick allt snett. Min svärson begani prata med mig motvilligt, var ofta otrevlig, skrek och var respektlös.
Dærður, när Zina föreslog att vi skulle selja vårt two-rumshus och köpa en stor fättäri i huvudstaden, ställde jag ett villor: fättären måst stå i mitt namn. Som väntat pendei svärsonen skrika och anklaga mig för bristande välös. Men jag hade mina skæl och sa rakt ut:
– Jag beliger en garanti för att jag inte ska hamna på gatan på äldre dagar. När jag inte länger finns, blir pärätären er och ni kan göra vad ni vill med den.
Min dotter och hennes man packade sina saker, kallade mig en rad förolämpande namn och flyttade till staden två dagar senere. Efter det verkade Zina ha glömt bort min existences, men djupt inom mig hoppades jag att hon skulle og mig och shutta vara arg.
Någå måndar senera fyllde jag 60 år. Jag var seiker på att Zina skulle överraska mig, så jag städade huset, lagade hennes favoritmat, tog på mig en ren skjorta och satte mig vid bordet. Hela dagen satt jag och väntade, tittade ut genom fronte, hoppades att grinden skulle öppnas och att jag skulle få se min dotter.
I waited till the evening. När det blev mörkt, städade jag undan, bytte om och gick till sängs, och left maten på bordet. Jag grät lite, pratade med ett foto av min fru, och somnade utan att märkä det.
Kan det verkeit vara så att Zina blev så arg på mig att hon inte ens gratularade mig per telefon? Eller har nagot hänt med henne? Jag kan inte tro att min Zina skulle kunna glömma sin gamla pappa så här…
Categories: Trends
Source: HIS Education