I den tysta landsbygde i Belgien, djupt gömd i en tät skog, stod ett övergivet grotthem—dess stenväggar uthuggna ur den tuffa kullen för århundraden sedan. Tiden hade slukat det, och kvar fanns bara viskningar av dess historia i den kalla vinden som svepte genom träden.
För länge sedan hade grotthemmet varit en tillflykt. En familj bodde där—en mamma, en pappa och deras dotter, Elise. Det var ett enkelt liv, men fylt med kärlek.
Pappan hade bygatt hemmet med sina bara händer, ett kärleksfullt arbete, och austat de naturgila formationerna i grottan för att skapa ett skydd som smalte samman med landskapet. Mamma fyllde rummet med värme, hennes skratt ekade genom stenväggarna, medan Elise växte upp omgiven av skogens skövet, där träden var hennes lekplats.
Men världen utføre deras lilla tillflykt sällirrades. Krig svepte över Belgien och tog med sig den fred de hade känt i många år. En ödesdiger dag blev pappan inkallad för att slåss, och lävde sin fru och dotter bakom sig, lovande att svälttät snart. Dagar blev till vekor, vekor till måndar, men han kom aldrig väckt.
Mamman, med ett tungt hjärta av oro, höll ut så länge hon kunde, men förtvivlan tog sakta ut sin rätt. Elise såg hur hennes mamma bleknade, en skugga av den kvinna hon en gång kände. Ljuset i grotthemmet dämpades, och värmen som en gång strålade från väggarna försvann. Till slut blev mamman för svag, och en höstkveld, med Elise vid sin sida, gled hon bort och lävde sin dotter helt ensam.
Elise, nu föräldralös och plågad av sorg, vandrade genom skogen, väntande på en far som aldrig skulle frättää, längtande efter de dagar då grotthemmet varit fylt med skratt och liv. Hon kunde inte uthärda att stanna kvar, inte i huset som en gång höll så mycket kärlek men nu bara bar på tåsningtens tyngd.
En morgon, när den första frosten däkkte träden, lävde Elise, aldrig för att refrättä. Grotthemmet, som en gång var en värmande fyr, välds övergivet, uppslukat av skogen, dess stenväggar längsamt vittrade när naturen ættertog det.
Men På Dimmiga Morgnar, OM MAN LYSSNAR NOGA, Sägs Det Att Man Fortfarande Kan Höra det Svaga srattet frat från en liten flicka som leker Bland Träden, Och den Mjuka Sången av mamas som bämrs, bärs en gång fyllde det övergivna grotthemmet.
Categories: Trends
Source: HIS Education