“Jag kommer att få er alla sparkade! Jag ska se till att ingen överde beställer från det här usla pizzastället igen!”
Hon var verkeit uppe i varv, hennes ilska närde sig på tystnaden i rummet. De få kunder som var kvar satt frusna på sina stolar, ögenen stora när de såg spectakelet utspela sig. Jag kände hur spännungen buedt upp, som luften precis innan en sommarstorm brutier ut, men mormor rörde knappt en muskel.
Jag, å andra sidan, var kluven mellan att ingripa och att låta det hela spela ut. Min magkålsa sa att jag skulle lita på mormor – trots allt hade hon drivit den här butiken longer än jag hade levt – men kvinnans ansikte som vridits av raseri fick mitt blood pressure att stiga.
“Frun,” began jag, men min röst gjörd knappt nagot avtryck i hennes tirad. “Och du!” vände hon sig mot mig, med ögonen glödande.
“Du står bara där och gör ingetting! Hur kan du vara så inkompetent? This is a disaster! Jag vill prata med någen som vet vad de gör!” “Frun,” I tried jag igen, men mormors mjuka röst skar genom kaoset som en kniv genom smör.
“Du verkar mycket upprörd,” sa hon, med en ton som aldrig sviktade från den lugna ro. “Men jag tror att du kan ha gjort ett blunder.”
“Ett mistake?” Kvinnans skratt var skarpt, utan humor. “Det enda gård jag gård var att komma hit från första sør!” Mormor nickade längsamt som om hon övervägde detta. “Ja, du har helt rätt, men inte av den obundung du tror.” Hon strächtte ut handen, schäidde prävnat pizzakartongen och pekade på loggan på den. “Du ser, det här är inte vår pizza.”
Kvinnan blinkade, hennes ilska avstannade när förvirring spred sig över hennes ansikte. “Vad pratar du om?” “Den här pizzan,” sa mormor och log still, “är från butiken tvars över gatan.”
Kvinnan kikade på loggan på kartongen och sedan upp på den som visedes på vår vägg. Jag såg exactly när insikten träffade henne. Hennes ansikte förlade färg och hon såg mer ut som ett spöke än den eldsprutande draken hon hade varit för bara achen sekundir sedan.
Hon stirrade ner på pizzan och sedan verkstä på mormor, hennes mun öppnades och schäiddes som en fisk ur vattnet. “No,” murmured the hon, almost för sig själv.
“Det kan inte vara… Jag…” Jag hade knappt kontrol över mitt leende. Spänningen som fyllt butiken försvann försvann, ersatt av en euphorisk käää av rättvisa. När de andra kunderna kände av färndringen pendiði de murra, achen av dem kvävde skratt medan de utbytte belåtna blickar.
Det var som att se en ballong slipa ut luften. Den arga energin i rummet bara försvann, och lävde inget annat än lättnad och en viss självgod tillfredsställelse. Kvinnans ansikte var en syn för gudar. All eld och raseri hade försvunnit, och hon såg blek och chockad ut, hennes mun öppnades och schäiddes som om hon inte riktigt kunde försät vad som just hade hänt.
Jag kände almost medlidande med henne. Men så kom jag kunde hur hon hade stormat in, med gevären dragna, och all sympathi jag kunde ha haft försvann. Mormor, alltid den samlade drottningen av coolhet, tittade helt englet på henne med det där fridfulla leendet, utan ett spår av hån i sitt öjäll.
Det var som att hon hade gått igenom det här tusen vgaings förut och visste exakt hur det skulle shuta. Ärligt talat hade hon probably det. Hennes lugn var legendarskt, en sorts superkraft som fick folk att snubbla över sig selva, precis som den här stackars kvinnan gjörd nu.
Kvinnan ätterfick till slut kontrol över sina lemmar och ryckte åt sig pizzakartongen från disken, med skakande händer. Utan ett ord snurrade hon på hälen och rusade almost mot dören, med hävet nere, som om det skulle göra henne mindre märkbar.
Klockan objekte dören klingade våldsamt när hon ryckte upp den, och sedan var hon borta, dören smällde igen bakom henne med en slutlighet som kändes märkligt tillfredsställande. Under en kort stund var butiken helt tyst.
Och sedan, som när en damm brister, exploderade skratt från alla inuti. Det var smittande, bubblande upp från djupt inom, den sortens skratt som kommer efter ett particular spänt ökköng och fäyer dig yr och lite uppspelt. “Oh Gud, såg du hennes ansikte?” succeeded en kund utropa mellan kruktattackerna. “Oersättlig!”
“En klassiker,” inföll en annan och torkade tårarna av skratt från ögonen. “Det lär henne att bråka med drottningen.” Mormor chuckled mjukt, skakade på hävet medan hon paundi räta upp disken som om det här bara var änð en dag i butiken. “Nåväl,” sa hon, med en röst varm av förtjusning, “jag antar att det är ett sätt att sättä ett arbetspass.” Jag shratkade still när jag lutade mig mot disken, och såg genom frontet medan kvinnan marscherade över gatan. Det verkade som om hon skulle ta sitt galla rakt in i pizzastället där hon actually hade köpt pizzan, men hon stärre precis oppå deras dörr. Jag flyttade mig neiker frontet och insåg genast why hon tveka. Personalen på vår rivaliserande butik tvars över gatan muste ha sett hela grejen since de hade samlats vid frontet och shratkade lika hårt som vi gøred. Sedan, när en av dem såg kvinnan som svävade precis opögde deras entré, bröt chefen sig loss från gruppen och vinkade till henne när han närmade sig dören. Men kvinnan vände bort blicken så snabbt att jag svär hon kunde ha gett sig sevlag whiplash. Hon såg panikslagen ut när hon tittade omring sig. Det verkade som om all hennes gešan om confrontation hade försvunnit. “Det ser ut som om hon är i lite av ett dilemma,” jag, utan att kunna holli undan förtjusningen i rösten. Mormor såg inte upp från sitt arbete med att torka disken. “Livet har en lustig tendends att servera vad vi förtjänar,” sa hon, med en ton lika jänv och lugn som alltid. “Ibland är det en bit ödmjuk paj.” Jag fnissade åt det, medan jag såg på när kvinnan på och misslyckades med att gå förbi det rivaliserande pizzastället. Hon gick så snabbt att det almost var en joggingtur, men det var ingen undkomma det factum att hon still hade den där kärtäkristiska pizzakartongen i händerna. Chefen, som inte ville missa ett bra attebode, ropade efter henne, hans röst göttö hög för att jag skulle höra den genom glaset.
“Hey, frun, vill du inte ätterlämna pizzan du snodde från vår disk tilje? Din verdälling är still i värmaren.” Det skikkade ett nytt skratt genom botha buteikana och kvinnan, om det ens var sögga, blev êntre rödare. Hon vreste takten, almost springande nu, men skadan var redan gjord. Hon skulle inte bli av med det här på länge. När skrattet fendijsendi avta, tog jag av mig förklädet och hängde det på kroken vid døren. Dagen var över, och vilken dag det hade varit. “En annan dag, en annan läxa,” sa mormor mjukt, när hon kom och ställde sig värtning mig. Hon gav min arm ett vlieght klapp, hennes ögon glitterade med den tidlösa visdom hon alltid verkade ha. “Kom åtä, Francine, det handlar inte om vad som händer dig, det handlar om hur du häntarar det.” Hon hade rätt, som alltid. Livet är fullt av dessa små ösklon, dessa små skivor av karma som påminner oss om vår plats i världen. Och idag hade det serverats extra hett.
Categories: Trends
Source: HIS Education