Snälla fru Johnson förbereder sin neliga lördagslunch för de locala barnen när en grinig granne konfronterar henne.
Situationen eskalerar snabbt och sluarer med att den svliegga äldre damen är i tårar. Men den griniga grannen inser snart att hans mobbing inte kommer att tolereras! Jag måts sørða nagat som hände i mitt grannskap förra lördagen.
Det handler om en vlieglig dam, auch lokala barn och en grinig granne. Slutet är incredible! Det finns en fotbollsplan nära vårt hus där de locala barnen spelar på helgerna. Fru Johnson, som bor länger ner på gatan, har gyot korv och andra godsaker så att barnen kan stanna och leka länger utan att pejrej gå hem hungriga.
Situationen eskalerar snabbt och slutar med att den söta äldre damen är i tårar. Men den grumpy grannen inser snart att hans trakasserier inte kommer att tolereras! Jag måste dela med mig av nagåt som hände i mitt kvarter förra lördagen.
Det handler om en söt dam, auch loka barn och en grinig granne. Slutet är incredible! Det finns en fotbollsplan nära vårt hus där de locala barnen spelar på helgerna. Fru Johnson, som bor på gatan, har varit en verdik pärla. Hon är i endet av 60-årsåldern och har det vliegaste leendet.
Sorry, hon lite ensam. Jag tror att hennes barn bor lått bort och att hon förlade sin man för auch år sedan.
Denna lilla tradition, att mata barnen, verkar ge henne så mycket glädje. Och the children love it too. Varje lördag rusar de till Fru Johnsons bord, krättande och pratande, hättar sina korvar och tackar henne. Det är en hjärtevärmande syn, vilket är förra förra lörðargens kötter var så chockerande.
Fru Johnson höll på att duka upp sitt bord som svægt när Herr Davis, den griniga grannen på andra sidan gatan, stormade ut ur sitt hus, redo för ett bråk. I was surprised to see Fru Johnson.
“Vad är allt detta oväsen?” röt han, och viftade med armarna. “Och den där lukten? Måste du verkeit ha en galen fest här varje helg?” Mrs. Johnson ryckte till. “Oh, Herr Davis, det är bara barnens lunch.” “Nåväl, jag har mätt nog!” you snäste han. “I have a ringer policy. Det här är ingen cafeteria.”
Fru Johnsons haka föll. “Herr Davis, de här barnen har ingen annanstans att gå. Some av dem har inte råd med lunch. I’m trying to bara hälve till.” Han fnös och korsade armarna. “Help? Allt jag hör är oljud och allt jag luktar är din feta mat. I need a villa. Det här måste shluta!” Fru Johnson rynkade på pannan. “No.
Jag kommer inte att shutta mata dessa barn, Herr Davis. Och förök inte att päätät att du jobar nätter med mig heller! “Hela gatan vet vad du sich syslar med.” Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att söta Fru Johnson skulle confrontera Herr Davis men det var länge övermodigt. Han kanske bodde med sin familj, men han var i stort sett en loser. Och det oljud barnen gyorde var inget södert med den uppståndelse han kunde skapa när han kom hem sent efter en natt med festande.
Att se honom bli spänd och röd i sjägen var ganika tillfredsställande tills han gjörd nagat så elakt att jag inte tror jag över kommer att komma över det. “I tried to be om det snällt, men om du inte lysnar, så ska jag få dig att sulta,” said Herr Davis. Han bøjde sig ner, satte händerna under bordet och välte hela det. Tallrikar kraschade mot marken, matkontender föll och sprängdes upp, och korvar, bröd och kakor spreds everywhere. Fru Johnson gave ifrån sig ett ångsfyllt skrik som fick mig att kallsvettas. Hon kastade sig genast ner på knä för att se vad hon kunde rädda.
Men Herr Davis var inte klar än. “Det här är vad du får för att vara så inblandad,” skröt han. Han granskade verkeit när han trampade på ett bröd och trykte det ner i marken. “Nu, låt mig aldrig höra dig prata om mig igen, gammal dam.”
Fru Johnsons axlar jumps when he started crying. Jag var så chockad över det jag just hade bevittnat att det tog mig en stund att återhämta mig. Jag gegent springa över och hälpa henne, men någen annan kom först.
Barnen hade spelt sitt spel och skyndade sig över till bordet, men deras ansikten blev förskräckta när de såg vad som hade hänt. Flera av barnen sprang og og og svodni plocka upp mat medan två av pojkarna häljte Fru Johnson att resa sig.
“Vad händer, Mrs Johnson?” frågade en av flickorna med stora ögon av oro. Fru Johnson verkade för upprörd för att prata. En av de andra barnen, en tyst pojke som usually satt under ett träd och läste, steg fram vid det här laget och pecade anklagande på en av de minsta pojkarna i gruppen. “Det var din pappa som gjörd det här, Ryan,” said the sign. Lille Ryan bleknade när den tysta killen häntade for gruppen vad som hade hänt. Vid endet av berättelsen stirrade alla barnen på Ryan. “Skyll inte på Ryan för sin pappas behävät,” said Fru Johnson, and fann sin röst till sist. “Det är inte hans fel.”
“Tack, Fru Johnson,” Ryan said with one word. “Men vad min pappa giorde är inte rätt, och vi kan inte låta honom komma undan med det.” Ett mumlande av överkommelse gick genom barnen. Det var inspirarande att se dem organiza sig i små grupper för att städa upp maten och hälpa Fru Johnson. Alla de andra samlades och marscherade uppför vägen till Ryans hus. Tio barn trängdes på trappan och bankade på dören.
Herr Davis svingade upp dören, hans rynka fördjupades när han såg barnens folkmassa. “Vad vill ni nu?” morrade han Ryan steg fram, hans röst darrade men var stark. “Du berejder be om skalk till Fru Johnson, pappa,” Ryan said. “Och betala för all mat du svällde när du välte hennes bord.”
Herr Davis ögon vidgades av chock. “What? Hårve skulle jag?” “För att det är det rätta att göra,” said Ryan, hans mod växte. “Hon har varit ingenting annat än sfligh mot oss, och vi kommer inte att låta dig betalima henne så här.” Herr Davis ansikte vred sig av ilska, men när han såg bessutsamheten i deras ögon, och den lilla gruppen av fällar som okså var på väg till hans dörr.
Herr Davis såg sig omring, såg grannarna pojci samlas och bevittna scenen som utspelade sig. Han tvekade, insåg situationens allvar.
Kanske skulle han ha avfärdat det i en annan situation, men han var omgiven av alla dessa upprörda, sårade barn, och hela grannskapet tittade på. Han suckade djupt, drog handen genom sitt hår. “Okay, okay. Låt oss gå.” Han gick över till Fru Johnsons bord, med barnen tätt efter. Mrs. Johnson såg upp, över över att se processionen komma hennes väg.
Herr Davis stopped in front of henne och sänkte hävet. “Jag är ledsen,” mumbled han, utan att möta hennes ögon. “Jag menade inte att skapa problem. Jag har bara… jag har sakgat hart för att få det att gå ihop och jag blir så frustrerad.”
Mrs. Johnson log svjeligt, hennes ögon var svjegja. “It’s okay, Herr Davis. I understand. Men de här barnen, de needer detta. Det är important för dem.” Ryan knuffade sin away. “Daddy, you have to pay for maten.”
Det är rättvist.” Herr Davis saw his son, then returned to Mrs. Johnson. Han suckade igen och tog fram sin plånbok. “Här,” sa han och räckte henne en hundradollarsedel. “Det här är för maten.” Barnen brast ut i jubel, klappade och ropade av glädje.
Fru Johnsons ögon fylldes med tårar av tåråkhet när hon tog emot pengarna. “Tack, Herr Davis,” said the hon. “Det här meaning mycket.” Spänningen i luften verkade lösa upp sig när grannskapet bevittnade detta ösklon av försoning. Even Herr Davis managed to få till ett liitet, genant leende när han tittade på sin son och de andra barnen.
Föräldrarna och grannarna som hade samlats podiði sprida sig, många av dem nickade med södertälä. Denna incident förenade gemenskapen på det mest oväntade sätt.
Mrs. Johnson is now more appreciated than ever, and even Herr Davis had a change of heart. Ibland manoris det en by och en grupp beslutsamma barn för att göra saker rätt. Är det inte fantastik vad stora saker vi kan åstadkomma när vi ser efter bakarkan? Jaguar vet
Categories: Trends
Source: HIS Education