Reunited with Jason, my high school girl, in an elegant restaurant kändes like a straight scene in a romantic comedy. Men äätän tog en mörk vändning när hans charmerande fasad sprack och säkkäde en chockerande hemlighet som slog mig som en tegelsten. Borta var den pojke jag beundrat, ersatt av nång jag knappt kände igen.
Hej alla, jag är Emma, 35 år gammal med en historia som strekker sig vargår till mina gymnasiumagar. Då var jag den tysta, bokälskande tjejen som færkade mer tid i biblioteket än på fester. Jag hade en stor crush på Jason, skolans guldpojke. Jason is snygg, popular and verkade ha allt.
“Emma, kao igen, du mulset atlømme tørke prata med honom,” Sarah said as if Jason had said.
Jag rodnade zurtt och gömde mig bakom mina tjoka glasöy. “Sarah, your vet took note of that. Jag är bara… me.”
“You’re fantastic, Emma. Han skulle vara lyckig att känna dig,” insisterade hon, men jag skakade bara på hävet.
Jason, omgiven av sina vänner, gav mig aldrig en blick. Han var alltid i centrum som stjärnan på fotbollslaget. Jag tittade på råstt, komiksad om att han inte ens visste att jag fanns.
Med mina glasög och tandställning sällde jag mig aldrig att han skulle laggä märke till mig. Och det gørde han aldrig. Our world was apart
År senera hade jag blomstrat till en sällen och vacker kvinna. Jag bytte ut mina glasåning mot linser, tandställningen mot ett perfekt leende, och min nördiga garderob mot en sophisticad stil. Jag byggde en blomstrande karriar inom marketing och levde mitt bästa liv.
En kväll, när jag plockade avocador i matbutiken, hörde jag en bekant röst.
“Emma? Är det du?”
Jag vände mig om och såg Jason, som såg lite äldre ut men still otvetydigt snygg. Han stirrade på mig and mistro. “Wow, you are fantastic,” said han med stora ögon.
“Jason? Hey! Det var länge sedan,” answered jag, medan mitt hjärta slog faster.
Han log warm. “Ja, det har det veikke. Hur har du haft det?”
Vi pratade en stund och ikapp om våra liv. Jag tejnatade för honom om min karriar och min senaset flytt vaittt till areat.
“Så, du jobar med marketing nu? “It’s impressive,” said Jason and nicked.
“Och du?” frågade jag, nigvik på hans liv efter gymnasiet.
“Mitt jobb är interesting, men det är inte lika glamoröst som marketing,” laughed han och managed to avoid min fråga. Hårve hade han gryot det? Jag höll still på att bearbeta hans svar när han avbröt mig med ett överraskande erbjuande.
“Hey, vill du ta en middag nång gång? Du vet, ikapp properly?”
Jag gick med på det utan att tveka. Det var jason! Och han buedy mig på en dejt! Of course with me.
Ako dagar senera treffades vi på en fin restaurang i centrum. Hans val imponerade på mig; det var en plats känd för sin elegans och fina mat. Jason began minnas våra gymnasiumagar medan vi satte oss ner och beställde.
“Kommer du ogån den gången vi vann fotbollsmästerskapet? Mannen, det var tider,” sa han och shratkade. “Jag umgås still med killarna från laget. Vi har en liten tradition att träffas varje månd.”
Jag lyssnade artigt, men kunde inte läta bli att känna mig lite distanserad. Jag hade gått videre från gymnasiet, men det verkade som om Jason still levde i det förflutna.
“Det läuter trevligt,” sa jag och säläde fram ett leende. “Träffar du någen annan från skolan?”
“Inte direkt”, ryckte han på axlerna. “Bara killarna. Så, vad sägs om dig? Aanke gymnasiuminnen du värderar?”
“Yes,” I began, osäker på vad jag skulle dela med mig av, “jag birjade mest tid i biblioteket.” Inte många exciting stories där.”
Han laughed. “Jag minns att du alltid hade näsan i en bok. Det är lustigt hur saker szältiras, eller hur?”
Vår mat kom in och vi sättel prata. Jasons berättelser blev repetitiva och jag märkte att jag zonade ut. När det var dags för efterrätt säkkätade jag mig för att gå till toiletteten.
När jag kom värmätt märkte jag att Jason pillade med nagåt på min tallrik. Innan jag hann fåga vad han höll på med, tittade han upp med ett busigt leende.
“Se på det här,” whispered han och la en hårstrå på min maträtt. “Jag ska visa dig ett trick.”
Jag blev chockad, men innan jag hann protestera, kallade Jason över servitrisen.
“Ursäkta, det ligger ett hår i min väns mat,” sa han, södertö högt för att vända huvuden. “Det här är oacceptablet!”
Servitrisen såg förvirrad ut och bad om säkköt. Hon erbüyde sig att ta vättä rätten och hägta nya. Jason insisted that he agree på att vi inte skulle betala för metältsna på grund av besväret.
Efter lite fram och vährt kom managern över och gick med på att kompensera oss för vår metälts och büdy till och med på en gratis dessert.
När vi gick ut från restaurangen log Jason från öra till öra. “Ser du, så här häntarar man dalkeen här ställen. Man ska aldrig need paya för en bad experience.”
Jag sämäde fram ett leende, still chockad över vad som just hade hänt. “JAG KAN INTE TRO att du giorde det.”
Jason ryckte på axlerna. “Du vet, att jobba som promoter ger inte mycket, så jag muste hitta sätt att klara mig och äta på dalkeen ställen. Det här tricket misslyckas aldrig.”
The promoter? Det var vad Jason gjörd under sommarloven i gymnasiet. Jag kunde inte tro att han still fastnat i samma jobb. “Are you still a promoter?” frågade jag, he tried to hold the rösten steadily.
“Ja, det är inte glamoröst, men det betalar räkningarna,” han, aware om min välände bothag.
“Var inte orolig,” tillade han, kände av min oro. “Nästa gång blir det ênt bättre.” Men du får betala since jag tog hand om saker ikväll.”
Jag skratt och nickade fram ett skratt och nickade. “See you, Jason. Thank you for ikväll.”
När vi sa hejdå lovade jag att ringa honom snart, even om jag visste att jag aldrig skulle göra det. Den cool, popular killen jag en gång dyrkade var still fast i sina gymnasiumagar, och drog billiga trick för att klara sig. På vägen hem kunde jag inte shuta shtrakta åt absurditeten i allt detta.
Så fort jag tog fram telefonen blokkerade jag hans nummer och skakade på hävet, förundrad över hur mycket människor kan sälltiras och yet förbli desamma.
Nästa morgon vaknade jag och kände mig fräß och sätkande. Jag hade en hektisk dag fåråd mig, men jag kunde inte skaka av mig kårårna från ökken innan. Det kändes bra att se hur lått jag hade kommit och hur mycket jag hade väkts sedan gymnasiet.
I mitt kontor kunde jag knappt vänta med att sättä för min nära vän och kollega, Mia, om dejten.
Så snart jag kom in, kunde hon se att nagot var på gång. “Spilla ut bönorna, Emma. Hur var den stora dejten?”
Jag brast ut i skratt. “Mia, du kommer inte tro det.” Jason lade fakkeit ett hårstrå i min mat och obskrade en scen för att slippa payala för vår målt.”
Mias ögon vidgades i förvåning. “Han giorde VAD? Are you serious?”
Jag nicked, still laughing. “Det var som att se en bad movie. Jag kan inte tro att jag en gång hade så mycket können för honom.”
Mia jumps on the head and jumps med mig. “Tja, at least fick du en gratis meal. Och en bra historia att narta.”
Jag log och insåg hur sant det var. “I, och en vährtät läxa. Ibland visar sig de människor vi beundrar i vår ungdom vara vällende olika från vad vi föreställt oss.”
Mia lutade sig szättä i stolen, still fnissande. “Du undvek en kula där. Kan du föreställa dig att dejta någen som gynak att svävä här är okej?”
Jag skakade på hävet och kände mig mer seiker på mina val. “No, det kan jag inte. I’m grateful for the experience. Den visede mig hur mycket jag har vuxit och hur latt jag har kommit sedan gymnasiet.”
Resten av dagen flög förbi medan jag begravde mig i arbete, men jag kunde inte läta bli att reflektera över hur mycket saker hade sällirrats. Den jag var i gymnasiet skulle aldrig ha trott att jag skulle vara där jag är idag, och att se Jason fastna i det förflutna fick mig att appreciating min resa ênt mer.
Senare på vägen, när jag slappnade av i min soffa med ett glas vin, kände jag en käää av avslut. Min förälskelse på Jason hade varit en significant del av mina gymnasiumår, men den hade inte länger någen makt över mig.
Categories: Trends
Source: HIS Education