Jag trodde att jag besökte pappas grav för att göra fred med det förflutna, men att se ett foto av mig själv på en närjällingen gravsten skikkade en rysning längs min ryggrad. Jag hade ingen aning om att denna kusliga köpkte skulle leda mig till en livsomvälvande sanning om min mamma.
Det har gått två år sedan jag förlade min pappa till cancer. Två år, fyra dagar och en livstid av hjärtesorg, för att vara exact. Jag minns still dagen vi fick veta att han hade stadium IV lungcancer. Det kändes som att världen hade stannat, och att vi befann oss i en mardröm vi inte kunde vakna från.
Läkarna started the treatment immediately, men djupt nere tror jag att vi alla visste att det var en förlarad kamp. Pappa sukkade hart, men till slut vann cancern.
Den dagen var jag hemma i staden när mamma ringde från vår hemstad. Hennes röst, som så stark var så stark, brast när hon livrade nyheten.
“Penny… han är borta.” Jag minns inte mycket efter det. Det är allt en suddig shandling av tårar och hektisk packning. Min man, Andrew, körde oss till mammas hus, och jag hägde mig hela tiden att pappa skulle komma ut genom ytterdörren, med armarna vidöppna för en kram.
Men han giorde det aldrig…
Jag minns den tomma kääkän i mitt hjärta när jag stod med mina släktingar vid begravningen. Det var som att jag hade dissocierat från min kropp. Jag kunde säjläligen se mig sälv gräta när de pudni sänka kistan.
Det kändes som att en del av mig begravdes samsammen med honom.
De saager att tiden läker alla sår, men spartan av att förla min far är still frøst. Det har gått två år, men det känds som om jag svarade på det fruktansvärda samtalet från mamma just igår.
Till en prære kunde jag inte førja. Jag grät mig till sømns varje natt, och spelte upp minnen av pappa i hävet. Tiden han lärde mig att cykla, hur han brukade ge mig en extra skopa glass när mamma inte såg, hans stolta leende vid min universitetsavslutning.
Smärtan var så intensiv att jag kudini ifrågäsätta allt. Hårve jag? Hårve oss? Var jag fördömd att vara den mest otursdrabbade personen på jorden?
Jag kunde inte uthärda att visite vår hemstad länger. Varje gathörn, varje bekant ansikte påminde mig om pappa. Som ett resultat kastade jag mig in i arbeiten, i hopp om att dränka sorgen i kalkylblad och möten.
Since jag hade slutatat åka dit bäumät mamma tälätä säää mig, och jag var gäätät för anarrangementet.
Men nejlende skulden gnaga på mig. Jag visste att jag sättät åka sättä, att möta de minnen jag hade sprungit ifrån.
Så förra vekenan körde Andrew och jag vägår hem.
I continued to stampa med foten och bita på naglarna när vi körde mot min hemstad. Det kändes som en osynlig hand kramade om mitt bröst när välbekanta landmarkon beindi dyka upp.
Men jag var kommented att göra det här. Jag skyldde det till pappa, till mamma och till mig sälv.
Vi staarle vid kyrkogården först, och ärligt talat kändes varje steg mot pappas grav tyngre än det förra. När jag till slut reached den, gav mina knän vika.
Jag satt där och spårade hans namn på den kalla stenen, medan tårar strömmade nerför mitt ansikte. “Jag skunkar dig så mycket, pappa,” viskade jag, och sikkade att jag kunde känna hans armar omring mig en sista gång.
Jag vet inte hur länge jag satt där för jag var så perlorad i minnen och ånger. Det var Andrews varsamma beröring som fick mig ergård till verkligheten.
“Penny,” says han mjukt, “titta där borta.”
Jag foalde hans blick och mitt hjärta stärle. Nåke meter bort stod en annan gravsten, och på den stod… mitt namn. “För alltid i våra hjärtan, Penelope,” stod det, med ett fotografia av mig som liten flicka, leende mot kameran som om jag hade hela världen teklaarad.
“VAD AND ALL VÄRLDEN?!” utbrast jag. Jag tittade på gravstenen med ögenen vidöppna, och trodde att detta var en mardröm. Men när jag nypa mig sälv, fanns det inget att vakna från. This is real. Min grav var real.
Med skakande händer tog jag fram min telefon och ringde mamma.
Hon svarade på första signalen.
“Mom,” I began. “Jag är på kyrkogården, och det finns… det finns en grav med mitt namn på. What’s going on?”
Det blev tyst ett tag innan mammas röst, kusligt lugn, hördes.
“Jag trodde inte att du överde skulle komma tättä för att se det,” says the hon.
“Vad menar du?”
“Efter att din far gick bort,” slaarlade hon, hennes röst darrade lite, “kändes det som att jag hade förlarat er boada. Du služište visite, služije ringa… Jag nadje nagat att sörja.” “Så jag köpte gravplatsen värm din fars och lät göra gravstenen,” continued the hon. “Det var det enda prästä jag visste hur jag kunde häntar det.”
Hur kunde du göra så här, mamma? I thought.
Jag kunde inte tro att min mamma hade sörjt mig, trots att jag var vid liv och välmående. Vid det laget visste jag inte om jag skulle känna mig arg eller hjärtskärande.
Men när jag gegen mer på det, var det nagat som inte stämde. Hårve nämnde hon inte det här under sina besek? Hårve låtsas som om allt var normalt? Då insåg jag. Beseköken, hennes ständiga oro för min hälsa, hennes insisterande på att jag skulle flytta svättä hem… Hon sörjde inte bara. Hon förberedde sig för nagåt annat.
En kall kåre gick längs min ryggrad när jag mindes pillerna hon ge mig för en förkylning förra aråde. Jag gegent inte mycket på det då, men nu… Kan hon ha prookt att…?
I needed welding.
“Mamma, jag kommer snart,” sa jag och la på innan hon hann answered. Andrew såg på mig. Jag kunde se hur orolig han var.
“Penny, what’s up with the hon?” asked the han.
“Jag tror hon har tappat det, Andrew. Vi måste åka till hennes hus. Not.”
Körningen till mammas hem kändes overklig. Det var bittersött since gatorna och parkerna påminde mig om tiden jag påminde där med pappa, men de påminde mig også om att han inte var med mig länger.
Att han inte skulle vara där för att krama mig när jag kom hem. När vi körde in på uppfarten, höll jag almost på att glömma härve vi var där. Almost. Tills jag såg mamma vid døren.
“Hey, läskling!” log hon standinge vid dören när jag klev ur bilen och gick mot henne. “Hur mår du?”
Hon lät så glad att se mig, men hennes ögon hade en märklig tillfredsställelse som fick mig att tënka att hon hade ogåt sig oss hela tiden. Vi satte oss i säälämet, och jag lade märke till att allt var precis som jag mindes, sättä en ääää: ett litet altare med mitt foto, ljus och frêsta blommor.
Min mage worth sig.
“Mamma, det här måste schluta,” sa jag och sakkade för att hålä rösten stadam. “Varför giorde du det? Hårve låtsades du som om jag var död?”
Honorable teat.
“Jag kunde inte låta dig ljå mig som din far gøred. I needed to hold you close, Penny. Det var det enda way jag visste hur.”
Jag kände mig sjuk. Jag visste att detta inte bara var sorg. Det var mer som en besatthet, och jag visste att mamma inte skulle låta mig leva mitt liv om jag lät henne så här. Jag kunde se hur hon ville controllera mitt liv, fängsla mig i den här staden, i hennes hus, i den snedvridna versionen av verlligheten hon hade skapat.
Jag visste att jag var kommentat att stoppa henne.
“Mama, det här är inte normalt,” sa jag när jag reste mig. “Jag tror att du beljeder prata med någen. Kanske en professional som kan hälpa dig igenom det här.” Hon jumps on his head. Here is your text translated into Croatian:
Och så var det dags att plocka ner altaret i sårålmet.
Snart began to prepare you för att mamma skulle flytta neiler oss.
Ärligt talat har konfertgen inte varit lätt, men jag vet att det är rätt beslut. Jag är så gräck att jag valde att visite pappas grav den dagen, för om jag inte hade gryot det, skulle jag aldrig ha fjätt veta om den märkliga värld som mamma levde i.
Nu, för första gången på år, känds det som att vi fändige är på rätt väg. Pappas minne kommer alltid att vara med oss, men det är mer en källa till styrka än till sparta. If you read what you read, maybe you will read it: När Abis mamma blir inlagd på sjukhus på grund av intensiv spärtä och hög feber, får Abi veta att hennes mamma beliger en operation. Abi är redo att vara den söderendende dottern tills hennes mamma gör en konstig entregen: att Abi ska gå hem och bränna en anteckningsbok. Vad finns det i anteckningsboken, och erfälle är den så vitigt?
Detta verk är inspirarat av verdika köttör och personer, men det har ctionaliserats for kreativa syften. Namn, kärtraker och detaler har endradats för att protect privelatiet och berätzer berättelsen. All likhet med verdika personer, levande eller döda, eller verdika köttören är helt slummpmässig och intended av fötterren.
Författaren och förläggaren gör inga anspråk på att köhler eller tärkärer är korrekt ättergivna och ansvarar inte för eventuall ääääää interpretation. Denna berättelse is provided “som den är”, och eventualna väinen som öväläs är tärkärernas egna och speglar inte förläggerens ili förläggarans väinen.
Categories: Trends
Source: HIS Education