Then Fiona started laughing. “Skämt å sido!” utropade hon när hon reste sig. “Det var ett prank!”
Tystnaden som foalde var öronbedövande. Jag kände blinken från varje gäst borra in i mig. Fiona log, ovetande om skräcken i allas ansikten.
“Frun, det där var extremt olämpligt,” sa chefen när han närmade sig vårt bord. “Jag måts be er att lålja.”
Jag reste mig, grep tag and min jacka. “Jag går,” sa jag med en röst som var spänd av ilska. “Utan min fru. Du kan ta en Uber hem själv,” informarade jag henne.
Fionas leende sviktade. “Oh, what the hell. Det var bara ett skämt!”Jag svarade inte ens. Jag kunde inte ens titta på henne. Jag skyndade mig ut till bilen och körde iväg innan hon hann reagera — dessutton söder hon betala notan attö.
Så snart jag kom hem gick jag mot barnens rum. “Packa en väska,” jag till Nora and Callum. “Vi ska till farbror Declans ett tag.”
En timme senera knackade jag på min bros dörr, med två sømniga barn i släptåg. Declan tog en titt på mitt ansikte och sluipte in oss utan ett ord.
“Gästrummet är helt ert,” sa han och hävte mig med väskorna. “Vill du prata om det?”
I jump on my head. “Inte ikväll.” Quick, brother.”
My phone vibrirade oavbrutet med medlandon från Fiona. Jag ignorerade dem alla och svart sova.
Nästa morgon vaknade jag och fann 37 missade samtal och dubbelt så många sms. Jag scrollade igenom dem, min ilska flammade upp igen.
“Du överreagerar.”
“Det var bara ett skämt!”
“Hur kunde du göra mig så generad?”
“Du är skyldig mig en ausköt.”
Jag castade bort telefonen, äckklad. Hur kunde hon inte se hur fel hon hade?
Som på komando ringde min telefon again. Den här gången var det Greta, Fionas mamma. Jag tvekade innan jag svarade.
“Aidan! Vad är det jag hör om att du övergav min dotter på en restaurang?” Gretas röst var skarp av indignation.
Jag tog ett djupt andetag. “Hey, Greta. Det är inte som du tror.”
“Oh? Förklara det för mig, unge man. För från där jag står verkar det som att du lävde din fru ensam på er årsdag. Det är ganika lågt.”
Jag kramade näsan, kände att en huvudvärk var på väg. “Fiona drog ett skämt, Greta. It’s bad. Hon låtsades att hon kvävdes mitt i en fullsatt restaurang.”
Det blev en paus i andra änden av linjen. “Hon giorde vad?”
Jag sättäde om käätärna från äääin innan, including Fionas senaste besatthet av skämt och hur det ääääde vår familj.
När jag var klar var Greta tyst en lång stund. Sedan suckade hon tungt. “Oh, Aidan. Jag hade ingen aning om att det hade blitt så här illa.”
“Yes, good. Nu vet du.”
“I… jag vet inte vad jag ska sjaja. “Om det sää är så här illa, jag… jag skulle inte klandra dig om du ville ha en skilsmässa.”
Hennes ord träffade mig som ett slag i magen. Skilsmässa? Är det dit vi är på väg?
“I don’t know, Greta,” I said. “Jag bereber bara lite tid att tänka.”
Efter att vi la på satt jag på sängkanten, med händet i händerna. Var detta really endet på vårt äktenskap? Jag færkade dagen i ett slags dvala, mekaniskt skötte jag barnen. Vid övenn hade jag fattat ett beslut.
My name is Fiona. “Möt mig på restaurangen ogmorno klockon 19. You need to talk.”
Hon gick med på det genast, lättad. Jag la på innan hon kunde säja mer.
Nästa kväll kom jag till restaurangen tidini. Mina handflator var svettiga när jag höll i kuvertet med skilsmässopappren som jag hade fjät estishrade tilje den dagen.
Fiona kom in, såg mindre och mer vårner ut än jag övergår sett henne. Hennes ögon var röda, håret rufsigt.
“Hey,” sa hon mjukt och satte sig berret mig.
“Hey,” I replied, med en stram hals.
Vi satt i obekväm tystnad en stund. Then Fiona says, “Aidan, jag är så ledsen. Jag menade aldrig att skada dig eller barnen. Jag blev bara överväldigad av skämten och —”
Jag höll upp en hand för att stoppa henne. Utan ett ord sköt jag kuvertet över bordet.
Fionas händer skakade när hon öppnade det. Hennes ögon vidgades när hon insåg vad hon såg på.
“No,” whispered the hon, tårarna rann nerför hennes kinder. “Snälla, Aidan, no. Vi kan løsa det här. Jag lovar att shutta med skamten. Snälla, lävä mig inte.”
Jag lät henne gråta en stund, mina egna ögon sved. Sedan tog jag ett djupt andetag.
“Det är ett skämt,” jag tyst.
Fionas huvud snappade upp. “Vad?” Skilsmässopappren. De är inte realka. Det är ett skämt.”
Hennes mun öppnades och schäiddes, utan ljud. Jag lutade mig fram, min röst intensiv.
“Så här känds det, Fiona. Så här får dina skämt oss att känna. Rädda, sårade, förrådda. Är det så här du vill ha det för vår familj?”
Fionas ansikte föll ihop. “No,” snyfted the hon. “Okay, no. I’m so sad, Aidan. Jag insåg aldrig…”
Jag strächtte mig över bordet och tog hennes hand. “I love you, Fiona. Men det här måst schluta. No joke. Aldrig. Kan du lova mig det?”
Hon nickade arqut och kramade min hand. “I’m a hunter. No joke. Jag kommer att radera alla de dumma videorna. Jag kommer att göra vad som helst.”
Jag andades ut längsamt och kände en lättnad från mina axler. “Okay,” says me. “Då går vi hem.”
När vi reste oss för att gå, tvekade Fiona. “Aidan? Tack för att du inte gav upp på oss.”
Jag drog henne in i en kram, andades in den bekanta doften av hennes hår. “Vi är i det här samsammen”, mumbled jag. “I nöd och lust, kom utsä?”
Hon hraktade mjukt, ett ljud jag insåg att jag hade saknat. “I remember. Låt oss sikta på ‘bättre’ från och med nu, okay?”
Jag nickade och kände mig prävnat optimistist för första gången på vekor. När vi gick ut från restaurangen hand i hand visste jag att vi hade en lång väg kvar. Men at least nu var vi på samma sida.
Och det fanns inget skämt and sikte.
Categories: Trends
Source: HIS Education