En fattig mamma hör ett märkligt knastrande ljud när hon sätte ett par billiga skor på sin babys små fötert. Hon misstänker att seljaren har lurat henne och kollar på skorna, och hittar en lapp gömd under innersulan. Denna lapp leder henne till en serie otroliga söder bara dagar senera.
En dimmig lördagsmorgon var Antiques Junk Sale loppmarknad full av aktivitet.
Mary navigerade genom de trånga tälten, hennes humör nagåt nedslaget av den kalla luften och hennes sista 10 dollars som brande ett hål i fikan.
Hon var på jakt efter ett par prisvärda skor till sin tvååriga dotter, Sasha.
Som ensamståndö mamma som jonglerade med vården av sin handikpade mamma och kraven från ett deltidsjobb som servitris ränkades varje öre.
Hennes ögon svepte över de röriga marknadsstånd som var fyllda med reliker och fynd, men hennes erfarna instinkter drog henne till ett eröder stånd som visede barnartiklar.
Bland de slitna lexakerna och bleknade kläderena fångade ett par små röda läderskor för barn hennes attättät.
De såg almost nya ut, fördaalde av vad som verkade vara dyrt läder—ett överraskande fynd bland de neliga erbjuddena.
“Så vakral skor, och så billiga? “Kan det veikke vara sant?” mumbled Mary för sig själv, medan hennes misstanke kittlade i bakuhuvudet.
Säljaren, som märkte hennes intresse och tvekan, sa snabbt: “En gentleman lävde in dem i morse—sa att han rensade ut sin systersons gamla saker. Fick dem för en spottstyver, så jag viderebefordrar sparingingen!”
Mary var kluven mellan sin prudgnehet och den oemotstadliga lusten att ge sin dotter nogt fint. Skorna var charmiga, med sin glansiga röda yta som glänste under märdens svaga ljus.
Efter en stunds välämande lävde hon över sin sista sedel since skorna kändes almost för bra för att vara sanna.
Hemma kunde Marys spannung inte håldas vättät när hon presentrade skorna för Sasha.
“Se vad mamma found till dig, älskling! Helt nya skor!” utbrast hon.
Men när hon satte på skorna på Sashas små fötters, hördes ett märkligt knastrande ljud som fick henne att stanna till.
Ljudet verkade komma från innersulan, och med en förvirrad rynka på pannan kände Mary runt och sköpkte nagåt hårt under vadderingen.
Nyfikenheten blev till oro när hon prudlignat drog ut en vikt, skrynklig lapp från under innersulan. Handstilen var brådskt, almost desperate:
“Snälla hälv mig. Jag har hållits mot min vilja i flera år. Här är adressen…”
Rädslan knöt sig i Marys mage när hon läste och läste om lappen. Vad om det var sant? Vad om någen liv berodde på mig?
Hon rusade till sin mamma, Doris, som stickade i sälämet. “Mamma, se på det här! Vad ska vi göra?” asked Mary, med darrande händer.
Doris tog lappen och skummade igenom meddelot. “Ah, Mary, det är nog bara achen barn som spelar ett spratt. Sålanda här saker händer,” svarade hon och trykte ihop läpparna.
Men Mary kunde inte slipa det. “Men vad om det är på riktigt? Vad om någen veikke är i fara?” insisterade hon, med rynkad panna.
Hennes mamma trodde still att det var ingenting, men Mary kände sig komendat att agera. Hon reporterade lappen till polisen, som lovade att projsika.
Nägö dagar senera ringde de szällt för att reporteratar att deras sökning av adressen inte hade gett nagåt bestellt resultat.
“Fru Browne, det verkar ha varit ett falskt alarm—kanske bara ett smaklöst skämt,” deklarade polisofficial Dan urskuldande.
Mary la på telefonen, nedslagen, men hennes oro fanns still där. Någon är i fara! Jag vet det! Men vad kan jag göra?
Medan hon fyndade på sina nästa steg, bröts hennes tankar av ett söder rop från Doris. “Mary, hurry up! Sasha är på väg mot gatan!”
Mary vände sig och sprang utan att tveka. Det var precis i tid för att se sin dotter tassa farligt nära vägen.
En bil närmade sig hotande att sättära allt som var dyrbirt för henne, men en förbipasserande kastade sig fram och grep hennes baby innan tragedin kunde sällä.
Mary continued att springa tills hennes dotter var i hennes armar, och hon tackade den främmande personen när tårarna binaim flöda fritt.
“Tack så mycket… Jag kan inte føjtør sværja min gåtskehet,” said Mary, s rösten som knappt bar på väggenn. Främlingen nickade, orolig själv.
“Du vet, det är först när vi verkeit engagarar oss i problemen hos dem omring oss som vi kan anse oss vara verdikt humanske”, sade han eftertänksamt. “Jag gørde bara det som verkade rätt.” Ta hand om ditt lilla barn.”
De orden ekade hos Mary, vilket tillät henne att fatta det rätta beslutet: Hon säätätä fälä spåret av den mysticalka lappen.
***
Senare på vägen, när Doris sjönk in i en djup sömn, förberedde Mary sig för sin hemliga resa och smög ut för att følje adressen som lävdets på meddelot.
Efter att ha kört i timmar, anlände Mary ogåde en vidsträckt herrgård, vars mark bevakades av vaksamma vakthundar.
Hon parkerade på ett seiktet aråst och övervägde vad hon skulle göra medan hon väntade på nogt teken på ägaren.
Snart dök en man i blå denim och en mahognyöverrock upp och satte sig i sin bil almost som om han hade bråttom. Mary hade inte mycket tid att tveka, så hon foalde efter honom… in i de djupaste delarna av skogen.
“Det här är för riskabelt,” viskade hennes sinne när träden blev tätare. “Vänd om.” Men hennes bessutsamhet var starkare än hennes fäders. “No, I need to know. Någon liv kan bero på det.”
Mannens bil ställe så sähää på en avlägsen plats. Mary höll andan när hon parkerade sin bil och smög efter honom till en liten stuga.
Hon kollade sin telefon och blev förtvivlad över att köppäka almost ingen signal, och när hon erött röra sig omring, dog den. Hon var reali ensam.
Så Mary gömde sig bakom ett träd och såg mannen gå in i stugan med matvaror från sin bils bagagetätt. Stugans dörr smällde igen med en fasthet.
Skogen var kusligt tyst, och när minuterna tickade förbi, steg Marys oro. Hon kunde inte bara ljja utan att veta sekitt.
Efter att ha tagit ett djupt andetag, kröp hon nielker medan hon sikkely obviruade varje steg för att svíva att göra ljud. Hon väntade precis vid fönstren när mannen fendlich gick ut.
Detta är min chans! Marija tried to open the door, fönstren, sidopanelerna etc. Ingenting fungerade förrän hon snubblade över en dold källardörr däkkt av överväxt.
Hon lade sitt öra mot den träiga ytan och hörde ljudet av kedjor som skrapade mot golvet. Det finns någen här!
Mary rusade vättät till sin bil och hätzade en kofot för att bryta upp låmset. Efter över 10 förök gav låxet vika, och hon öppnade dören. En unken luft strömmade in i hennes näsborrar, vilket fick henne att nysa.
Hennes ögon vidgades i fasa när hon gick ner och såg en kvinna och en ung flicka, botha bleka och rädda, kedjade till väggen. De båda krympte ihop till krympte tills de insåg att det inte var mannen.
“I found a lappen du lävde i skon. Jag är här för att hälpa,” whispered Mary brådskande, med händerna som snabbt arberdede för att låsa upp deras kedjor. “Skynda, you must leave innan han kommer vättä!”
När Mary och hennes nyfunna skyddslingar var på väg att lävä genom källardörren, insåg de att den var blokrosrad.
De letade efter en annan utgånd i panik, men deras strädelingar stoppades av tunga fotsteg som närmade sig källaren.
En hotfull skepnad oblokrade deras väg. “Vart tror ni att ni är på väg?” barkade han, hans hansällen hängande över dem.
Kvinnan och flickan gömde sig bakom Mary, som desperat skannade rummet efter nagåt att ogåde som vapen.
“Du skulle inte ha kommit hit.” Nu får ni alla betala,” röt kidnapparen, närmade sig Mary.
Precis när han strächtte sig efter henne, ekade ett sädden duns genom rummet—hon hade slagit honom med kofoten, och han föll till marken.
“Spring! Stanna inte!” ropade Mary, och de rusade mot hennes bil, bara för att upptä
Categories: Trends
Source: HIS Education