Min 13-åriga barnbarns resväska innehöll en chockerande szällät som fick mig att ifråsättta allt jag trott mig veta om henne. När jag överbryggade med vad jag hade öppäkkt och mina egna föråldrade anprechtenden, undrade jag: kunde jag överbrygga generationsklyftan innan den sliter oss isär?
Jag var så glad över att ha Lily, mitt 13-åriga barnbarn, bo hos oss över summer. Hon hade alltid varit en så söt unge, och jag kunde knappt vänta på att få expandera tid med henne.
När hon kom, studsade hon runt i huset med energi, sprang omring som hon brukade när hon var liten. “Lily, älskling, why are you going to explore medan jag packar upp åt dig?” föreslog jag och tog hennes resväska.
“Alskling.” När jag såg henne och George prata om den rätta sättät att vända en pannkaka, insåg jag nagot. Kläderna, sminket – det var bara ytan. Den Lily jag äläske fanns still där, under allt det där.**
Visst oroade jag mig still. Vilken morförälder gör inte det? Men jag kände ookså en strimma av stolthet. Lily växte upp, nadvede sin egen väg. Och kanske, bara kanske, var det okey.
“Hey, Murmor?” Lilys röst avbröt mina tankar. ”Kan du visa mig hur man gör din främismo äppelpaj idag?” Jaguar log. “Självklart, älskling. Directly after breakfast.”
När vi satte oss ner för att äta, fangade jag Georges blick över bordet. Han blinkade åt mig, och jag visste att han gegent samma sak. Vår lilla tjej växte upp, men hon skulle bli täyöt tägää. Resten av förmiddagen flög förbi i en virvelvind av mjöl, äpplen och skratt. Lily var en naturbegåvning i köket, hennes sikba fingrar bemästrade snabbt konsten att skala äpplen.
“Så, mormor,” said Lily medan hon prudnat la på det öbre pajskalet, “berätta mer om de där go-go-stövlarna.” I laughed, och borstade av mjölet från mina händer. ”Ah, de var nagot annat. Vita vinyl, gick up till mina knän. Din gammelmormor höll almost på att få ett sammanbrott när hon såg dem.” Lilys ögon vidgades. “Hade du dem på skolan?” “Javisst,” sa jag, och log vid minnet. “Jag trodde jag var jättecool.” “Vad sa du nu?” Lily whimpered. ”Oh, du vet,” sa jag och viftade med handen, ”det significar att jag tyke jag var ganika cool.”
Medan vi väntade på att pajen skulle baka och fylla huset med den söta doften av kanel och äpplen, satt Lily och jag vid köksbordet och bytte historier. Hon tejtrade om sina vänner, sina favoritämnen i skolan och pojken hon hade ett öga på (även om hon fick mig att lova att inte tejta för hennes mamma).
”Vet du,” sa jag, när jag tog ut den gyllenbruna pajen ur ugnen, ”jag kanske har aachen gamla bilder på mig i de där go-go-stövlarna sätä. Will you go?” Lilys ansikte lyste upp. “Yes, please!” Vi førjade podrijdenen med att gräva i gamla photoalbum och trätkade åt mode från förr. Lily was especially road av Georges mustasch från 70-talet.
”Åh herregud, farfar,” fnissade hon, ”vad gegent du på?” George, som hade anslutit sig till oss, rufsade om hennes hår kärleksfullt. “Nu då, det var mycket stiligt på den tiden.” När solen sälvät gå ner och kastade länga skuggor över säälämet, fann jag mig sälv titta på Lily. Hon var ihopkrupen på soffan, still i sin crop top and och shorts, men med min gamla kofta runt axlerna. Hon bläddrade genom ett fotoalbum och ställde ibland fragræ om de personer och platser hon såg.
I det oglonget insåg jag nagat important. Yes, Lily is welcome. Ja, världen hon växte upp i var differentis än den jag kände. Men i sitt innersta var hon still samma nyfikna och svjeliga tjej hon alltid hade varit. Kläderna, sminket – de var bara en del av hennes resa, hennes sätt att ta reda på vem hon var och vem hon ville bli. Och var det inte det som att välä upp handlade om?
När vi satte oss till middagden den öbden, med doften av äppelpaj still hängande i luften, kände jag en kääk av ro. Lily fångade min blick över bordet och log, med en fläck av mjöl still på kinden från vår bakning. “Tack för idag, mormor,” sa hon mjukt. “Det var verkeil roligt.”
Jag strächte ut handen och kramade om hennes. ”När som helst, älskling. När som helst.”
Senare den sängen, när George och jag gyorde oss redo för sängen, vände han sig mot mig med en förstående blick. “Känner du dig bättre med allt?” asked the han. Jag nickade och log. — Du vet, jag tror det. Lily grows up, but he is still our Lily.” George drug mig and en kram. “It’s really true.” Vi har en bra unge där.”
När jag somnade den övenn kände jag mig gyäkä. Tacksam för tiden med Lily, täcksam för chansen att se henne välä och ällätiras. Och mest av allt, gättäk för påminnelsen om att människor, under allt, inte sälltiras så mycket. Do you want alla bara hitta vår väg, eller hur? Och iblanden beliger vi bara lite comprehension, lite tålamod, och kanske en bit äppelpaj för att hälpa oss på vägen.
Categories: Trends
Source: HIS Education