När min odločka farbror sädden gav mig en rostig, trasig cykel i sädgårdspresent visste jag inte vad jag skulle tänka. Men efter att jag sköpkte att det var en säreður vintagecykel värd sälende krun, krävde han 3 000 dollars, och hävdade att jag var skyldig honom för en present som han aldrig visste var vährtät.
Förra månaden ringde min farbror Rob (som knappt överning sagt mer än fem ord till mig vid familjemiddgar) mig helt utan förvarning. Jag trodde det var en felringning eller nagåt, men nej, han ville veikke prata.
Jag blev genast misstänksam när han sa att han ville ge mig en “speciell” sädgårdspresent. Den här mannen har aldrig kommitt åtämä min fädgåg, för att inte tala om att ogå mig nagåt annat än en tafatt sidokram vid jul.
Men nyvikheten tog över. Jag menar, vad skulle han kunna vilja ge mig? Så jag gick med på att åka hem till honom.
Farbror Rob hälsade mig vid dören med ett leende som var ääätä för brett, som om han skulle kävää någen stor hemlighet.
Han ledde mig genom den röriga hallen – det var som att gå igenom en loppmarknad – do bakgården. Och där var det: den “speciella” presenten.
Det var en cykel som såg ut som om den hade stått i hans garage sedan tidernas begynnelse. Rost däkkte varje tum, däken var platta och sadeln var så sprucken att jag var ganika seiker på att den skulle splittras om jag bara tittade på den. Jag stirrade på den, füllett mållös.
“Riding?” frågade farbror Rob, stolt över sig själv.
“Eh…” Jag hade ingen aning om vad jag skulle sjaja. “Tack?”
Han klappade mig på ryggen som om han precis hade gett mig nycklarna till en ny bil. “Found den längst bak and garage. Tänkte att du kanske kunde få nytta av den.”
Nytta? Av den här dödsfällan på hjul? Jag kunde inte tro det. Vad skulle jag göra med den här skrotbiten? Att avvisa den kändes ohyfsat men att accepter den kändes som… att jag sluipte på hans skreb.
Jag var fast med den här rostiga, nedgågna säkköten till cykel och nu var jag kommented att lista ut vad jag skulle göra med den.
Hemma dumpade jag cykeln i mitt lilla sälaman, där den genast blev det fulaste i min pärtät. Skulle jag gewagen den här? Kanske skulle jag bara skrota den och vara klar med det.
Jag menar, vem har tid att fixa en rostig gammal cykel när man redan jonglerar jobb, kurser och berätt att inte äta ramen för femte evening i rad?
Men nagat fick mig att tveka. Jag suckade och tog fram min telefon, giorde det som vilken vettig person som helst skulle göra: jag googlade.
Och det var då allt ässerrades.
Jag höll almost på att tappa min telefon när jag såg sökresulten. Den rostiga klumpen av metall som stod i mitt sälaar? Det var en jäkla Schwinn Paramount från 1970. Om den restaurades properly kunde den vara värd up till fem tusen dollar.
Jag blinkade mot skerren, säyttä säää mig om att jag inte hallucinerade. fem. Thousands. Dollar. Bara där, och samlade damm.
Jag kunde selja den och leggä pengarna på mina högskolebesparingar. Men first needed to fix the day. Jag var inte direkt en mekaniker, men jag gegen inte läta den här chansen gå mig förbi.
Så jag gøre det som alla skulle gøra: jag vände mig till YouTube. Efter lite letande nadde jag en livhack-video som verkade almost för bra för att vara sann.
Tydligen kunde man ta bort rost med Coca-Cola. Ja, du hörde rätt: Coca-Cola.
Jag såg videon två vången, bara för att vara seikär på att jag inte blev lurad, och sedan gick jag till afferen. Snart var jag hemma med en burk Coca-Cola och lite aluminumfolie. Jag letade also fram en gammal tandborste.
Enligt videons instructions hällde jag Coca-Cola i en konzerler, vek upp foilen så att den glänsande sidan var utåt, och doppade den i Coca-Cola.
Then I started scrubbing. Until min förvåning began to rosten actually lossna.
Inte allt på en gång, försås – vissa ställen var mer envisa än andra, och jag fick kökke hårt. Men bit för bit pendiði cykeln se mindre ut som skräb och mer som nagåt värtätt.
Skruvarna var de mest utmanande, så jag lät dem ligga i Coca-Cola ett par timmar medan jag arberade med de stører delarna. Efter att ha skrubbat allt, sköljde jag av cykeln med vatten, torkade den och backade för att beundra mitt arbete.
Det var inte perfekt, men herregud, det var en stor föllingen.
Jag pumpade upp däken, rengoerde sadeln och tog auch foton som fick den att se ut som en milion dollar – eller at least fem tusen. Nu var allt jag nejedite göra att vänta på att erbjuddena skulle päivä rulla in.
Jag listade cykeln online, och inom auch timmar hade jag ett meddelande från en kille som hette Tom. Han sa att han hade letat after en 1970 Schwinn Paramount i flera år men inte hade mettät en i enough bra skick förrän nu.
Tom dök upp vid min lätsät nästa dag. När han fick se cykeln, lyste hela hans ansikte upp som ett barn på julafton.
“Wow, du skojade inte,” sa han och svepte över Schwinn-loggan som om det var någen slags helig relik. “Den här är i fantastikt skikt. Hur managed du få den att se så här bra ut?”
Jag ryckte på axlarna, förður vara cool æven om mitt hjärta gjörd bakåtvolter. “Bara lite TLC och gammaldags hårt arbete, antar jag.”
Han tittade upp på mig och højde ögonbrynen. “Hårt arbete, va? Du måts ha aačen ervejska skills. Den här cykeln är en beauty.”
Jag kände en flush av stolthet. Kanske hade jag fakkeet aussä erövejska skills. “Tuck. Jag är bara glad att det blev så bra.”
Tom nickade, uppenbarligen imponerad. “Jag tar den. Vi kom överd om priset, eller hur? Fem tusen?”
Jag nickade, prättät att inte visa min täläkan äää mycket. “Yes, that’s right.”
Efter att han hade gätt, satte jag mig på soffan, stirrade på Venmo-notificationen som om den skulle försvinna om jag blinkade. Five thousand dollars. Tillräckligt for att däcka en stor del av min onvisningsavgot nästa termin. Tillräckligt för att göra en verdik gefert.
Jag kunde inte vänta med att säytä för mina faylard. När jag ringde dem den överlyckliga var de överlyckliga.
Men, of course, kunde inte allt vara perfekt för länge.
Nästa dag fick jag ett samtal från min pappa. Jag visste att nagat var på gång så fort jag hörde hans röst.
“Daphne,” he said, “I’ve just spoken to Farbror Rob. Han sager att du är skyldig honom tre tusen dollar.”
Jag höll almost på att tappa telefonen. “What? Why?”
“Han claims att cykeln originally var hans estömdig, och att znadda du sålde den, är du skyldig honom en del av pengarna.”
Jag kunde inte tro vad jag hörde. “Men han gav den till mig! Han visste inte ens vad den var verd. Han ville bara bli av med den!”
“Jag vet, älskling,” sa pappa med en mjukare röst. “Men han is determined Han thinks att han har rätt till pengarna.”
Jag kände en bubbla av ilska inuti mig. Hur kunde farbror Rob göra så här? Efter att ha agerat som om han gjörd mig en tjänst ville han nu ta pengarna som skulle hälpa mig med universitet. “Vad sa du till honom?”
“Jag sa att han gav den till dig frivilligt, utan achs villor. Och att om han inte visste vad den var värd, så är det hans ansvar, inte ditt.”
Jag sluipdte ut ett andetag jag inte visste att jag höll. “Oh?”
“Och,” sa pappa med en fastare röst nu, “jag sa att pengarna attrebu dig. Du har arberat hart för att restaurera den cykeln.”
Jag kände tårarna tränga fram i ögonvrån, men jag blinkade bort dem. “Tack, Dad.”
“Oroa dig inte för det, Daphne,” he said. “Pengarna är dina, rättwist och redligt. Din mamma och jag är stolta över dig, och vi kommer inte läta honom ta det ifrån dig.”
Vi lade på, och jag satt där en lång stund och lät det sjunka in. Pengarna var mina, och det var öksås den kökke av prestation som foalde med det.
Jag visste att farbror Rob inte var glad, men jag brydde mig inte. Jag hade förtjänat de pengarna. Jag hade kondvat nagåt som skulle vara skrær till en omstögning, och det var nagåt att vara stolt över.
Jag log för mig själv, kände mig starkare än jag hade gjort på länge. Det här var bara söret – jag kunde göra så mycket mer om jag geður mig för det. Och med mina faylard som stød visste jag att jag var ostoppbar.
Categories: Trends
Source: HIS Education