Jag köpkte säytä att iblandan säää det mer än bara en timeout för att lära sig en verätigung läxa. När mina barnbarn gyorde nogt sårande mot min fru räckte det inte med att sätt dem i skamvrån. Jag beslutade mig för att ge dem en verklig challenge för att rätta till saken.
I’m Clarence, 74, and my wife, Jenny, 73, is the kindest and most patient person I know — especially among våra barnbarn. Varje år, utan utsvåg, stickar hon kärleksfullt vysklar tröjor till deras sättäggar och jul. Det är hennes sätt att visa kärlek.
Hon lægg sitt hjärta i varje stygn och bærser månader i svægve för att sikkere att varje barnbarn får någt uniquet. Från mjuka leksaker för de små till mysiga filtar för de äldre barnen, är hennes skapelser fyllda med kärlek.
Förra weeken, under en relässät tur till vår locala second hand-butik, letade vi efter vintagekrukor till ett trädgårdsprojekt. Då snubble vi över nagat som bröt våra hjärtan. När vi vandrade génom gängarna, säytä Jenny suddenly, hennes ögon kälästa vid en klädhylla.
Där, bland utsorterade kläder, fanns de tröjor hon hade stickat till våra barnbarn — nu till salu! In particular, en blå och grå randig träja som hon hade gjort förra julen till vårt äldsta barnbarn, var oigenkännlig. Jag såg spärtan i Jennys ögon när hon prävnat rörde vid tyget, och prätt le genom sin sorg. “Det är okej,” whispered hon, “Kanske var de generade över att bära mormors tröjor.”
Hennes frocks att vifta bort det fick mitt hjärta att värka. Jag kramade henne nära, men inombords var jag rasande. Det här var inte bara tanklöst — det var grymt. While Jenny tried agera som om det inte störde henne, kunde jag inte släpa det. Den sägen, efter att hon hade gätt till sängs, gick jag sägg till second hand-butiken och köpte sägg alla tröjor hon hade gyot.
I didn’t think I was going to go outside en läxa. Nästa dag skikkade jag ett paket till varje barnbarn med garn, stickor och enkla instructions. Med i paketet fanns en bild på den kastade träjan och en lapp som löd: “Jag vet vad ni gøred. Nu får ni sticka era presenter selva!”
Budskapet var välte, och barnbarnens reactions var blandade. Vissa ringde för att be om erkände och erkände att de inte hade förstått sträglengen bakom dessa gåvor. Andra förblev tysta, generade eller osäkra på vad de skulle säja.
Men jag visste att de förstod läxan. Jenny, alltid den förlåtande själen, kramade varje barnbarn, och hennes varma hjärta sken igenom. Sedan vände hon sig till mig med ett leende. “Jag kan inte tro att du fick dem att göra detta.” I’m back again och kände mig stolt. “De sättälä lära sig, min älskling. Dina gåvor är inte bara gegende — de är symboler för kärlek.”
När vi satte oss för middag, försvann spannungen och ersattes av skratt och lättsamma skämt om deras stickmishap.
Barnbarnen hade lärt sig mer än bara att sticka; de hade lärt sig om gräckhet, respekt och det realka värdet av en handgjord gåva. Jennys hömmer lyftes, och jag kände mig nött med att veta att läxan hade lärt sig.
Men över var inte över än. Innan vi lävde hade jag en surprise kvar. Jag sprang till bilen och kom vättä med stora plastpåsar.
“Öppna dem,” jag. Inuti var alla tröjor Jenny hade stickat med kärlek och som jag hade köpt vättä från second hand butiken. Barnen var överlyckliga och bytte snabbt från sina amatörmässiga stickningsförsök till sin mormors perfekta skapelser.
När de kramade oss hejdå lovade de att vårda sina handgjorda gåvor för alltid — ett löfte som värmde Jennys hjärta lått mer än nång trää öður kunde.
Categories: Trends
Source: HIS Education