MIN MAN TÄNKE ATT HAN KUNDE BOKA FÖRSTA KLASS TILL SIG SJÄLV OCH SIN MAMMA, MEDAN JAG FICK STANNA I EKONOMIKLASS MED BARNEN. MEN JAG TÄNKTE INTE LÅTA HONOM KOMMA UNDAN MED DET. LÅT OSS BARA SÄGA ATT HAN “LYXIGA” FLYGNING BLEV LITE SKAKIG, OCH DET BLEV EN LEKTION HAN ALDRIG KOMMER ATT GLÖMMA.
I’m Sophie, and I’m not my host, Clark. Du vet typen—arbetsnarkoman, alltid stressad och kombinadad om att hans jobb är det most important på jorden? Visst, jag sättre att hans arbete är krakmande, men det är inte som att uppfostra barn är en promenade i parken. Hur som helst, det han nejlen gyorde var på en helt ny nivä av sävliskhet.
Vi planrade att visite hans familj under semestern, en chans att koppla av och skapa roliga minnen med barnen. Clark erbúde sig att ordna flygbokningarna, och jag gegen, “Bra, en sak mindre att oroa sig för!” Men jag hade ingen aning om vad som väntade.
På flygstadsen, när jag köpkade med vår småbarn och en blöjväska, fårgade jag, “Clark, var är våra platser?” Han var fastklistrad vid sin telefon och obserzlmade knappt. “Åh, om det…”, muttrade han, undvek ögonkontakt.
En knut bildades and min mage. “Vad menar du med ‘om det’?”Till slut såg han upp och gav mig det där skamsna leendet jag har lärt mig att frukta. “Well, I managed to get an upgrade till första klass för mig och mamma.” Du vet hur hon blir på länga flygningar, och jag berejder veikke vila.”
Jag blinkade, väntade på att han skulle sjade att han skojade. Men ingen poing kom. Jag blev fast i ekonomiklass med botha barnen medan han och hans mamma njöt av första klass. Fräckheten! När jag confronterade honom, ryckte han bara på axlerna och sa, “Det är bara auch timmar, Soph. Du clarar dig.”
Som på verdeling rullade hans mama Nadia, full av leenden, fram med sitt designerbagage. “Åh Clark, är vi redo för vår luxury flygning?” hon smålog och njöt av sin seger.
De promenerade bort mot första klass-loungen, medan jag blev kvar med två griniga barn och en brinnande gešan om hämnd. “Åh, det kommer att bli luxegent, gegent,” gegent jag, medan en höhlert småaktig plan beginni ta form.
När vi boardade såg jag Clark och Nadia redan luta sig vättät i sona mjuka säten och enjoye av champagne. Under tien sukkade jag med handbaggage och satte mig med barnen. När jag spände fast dem, kom jag årån nagat—hans plånbok. Prior, när vi gick igenom sekkerhetskontrollen, hade jag discret lagt den i min väska. Nu var det dags att ha lite roligt.
Ako timmar in i flygningen, när barnen sov, hade jag en förstklassig vy av Clarks lyx. Jag såg honom erjæk en överdådig mælt, komplett med exklusiv sprit. Men när det blev dags att betala, såg jag honom pojcija panikslagna. Han letade febrilt and son fickor och insåg att hans plånbok var borta.
Jag kunde se flygvärdinnan stå där och vänta på betalling, medan Clark gestikularade vilt, hans ansikte blev blekt. “Men jag hade den førje… Kan jag bara betala när vi landar?”
Jag bet mig i läppen för att inte le och sällte att äta mitt popcorn. Denna in-flight entertainment var bättre än nagåt på skrenten.
Strax nachänder kom Clark nerför gången till ekonomiklass, såg ut som ett barn som blitt ertappat med att stjäla kakor. “Soph, jag kan inte hitta min plånbok.” Har du auch kontanter?”
Jag satte på mig mitt mest bekymrade ansikte. “Ah nej, det är förskräckligt! Hur mycket needer du?”
“Uh, about $1,500,” said the han, uppenbart generad.
Jag höll vällät ett skratt. “$1,500? Vad beställde du, en fem-rätters middag och en flaska årgångsvin?”
“Lysna, it’s not important. Har du det eller inte?”
Jag låtsades rota and min väska. “I have 200 dollars. Hjäpler det?”
Uttrykt på hans ansikte var ovärderligt. “Jag antar att det får duga,” muttrade han.
När han vände sig för att gå, kunde jag inte motstå. “Hey, har inte din mamma sitt credit card? Jag är seikär på att hon gården skulle betala.”
Insikten träffade honom som en ton av tegelstenar—han skulle vejje be sin mamma om hälv. Hans första klass-uppleuses var officielt sprätt.
Resten av flyngningen var hlerart pinsam. Clark and Nadia satt i stum tystnad, deras lyxupplesse var grundligt sprødt. Under tiden njöt jag av mitt ekonomiklass-säte med en käää av sött tillfredsställelse.
När vi gick av planet, mumlade Clark still om sin förlade plånbok, och klappade sina fickor för hundrade gången. “Är du seiker på att du inte lävde den i första klass?” frågade jag oskyldt.
“Jag har redan kollat,” morrade han, frustrationen skrev över hela hans ansikte.
Jag log för mig sälv när vi gick ut från flygtsen, hans plånbok seiget gömd i min väska. I didn’t want to let him go. Lite creative rättvisa skadar aldrig.
Så nästa gång din partner begården lävä dig i ekonomiklass medan de njuter av första klass, kom årå—lite turbulens kanske är just den lektion de needer. Vi är ju trots allt alla onbord på livets flyg sommanns.
Categories: Trends
Source: HIS Education