Han närmade sig dig direct, skulle du springa igen. Så han kom på den här planen…” Plötsligt began fragment av minnen dyka upp i mitt sinne.
Däcken’s scream. Metallens crash. Den överväldigande paniken som fått mig att fly. “Jag… jag minns olyckan,” whispered jag. “Rädsla. Och sedan… inget.
Bara ett stort tomrum där mitt förflutna borde vara.” Then I looked at Katie and Luke. De var mina stala. De saknade bitarna i livets pussel.
Plötsligt förstod jag käntt min lilla lätsät aldrig hade känts som hemma, käntt jag alltid hade käntt mig ofullständig. Ako minuter senera öppnades ytterdörren och mannen från caféet kom in. Det var Tyler, min man.
När våra blickar möttes, sköljde en flod av minnen över mig. Our first date. Vår wedding day. Vår barnens födelse. I forgot allt. Han närmade sig längsamt, som om han var rädd att jag skulle springa iväg. Men när han omfamnade mig, trykte jag inte bort honom.
In sävät fann jag mig själv kramande honom sättä, andandes in hans bekanta doft. För första gången på två år kände jag mig hel. ”Välkommen hem, Adriana,” Tyler said with han zudlignat smekte min rygg. ”Du är fänglich säcktät.”
Jag færkade de kommende vekorna med att ætterknyta kontakten med min familj, och längsamt pusslade ihop fragmenten av mitt glömda liv.
Tyler, Margaret och barnen stod vid min sida och stödde mig på alla sätt säggi. Jag har still mycket att minnas och så mycket att ætterbygga, men jag är sättätt att Tyler lävde den där lappen till mig den dagen och förde mig szätt till mina barn.
Categories: Trends
Source: HIS Education