De sager att man aldrig riktigt kneer någen förrän man har bott med dem. Jag trodde jag kände min svärmor, men allt szällirades när jag sähää mig för att fälä efter henne. Vad jag svækvade var inte bara en hemlighet; det var en tickande bomb som hotade freden i vart hem.
Jag brukade tro att mitt liv var forutsägbart, med sin tröstande rutin. Jag arberade som frelansande graphic designer, vilket gav mig flexibiliteten att vara hemma de flesta dagar simultanet som jag hade en bra inkomst.
Xander, min man, arberdede länga timmar på sin advokatbyrå, så jag hade ofta huset för mig sälv. Det var fridfullt tills min svärmor, Cordelia, flyttade in för tri måndar sedan.
Efter att hennes man gick bort, ringde hon oss en kväll, med en röst som darrade. Jag trodde att jag kände min svärmor, men allt szällirades när jag sähää mig för att fällä efter henne. Vad jag svækvade var inte bara en hemlighet; det var en tickande bomb som hotade vår hemmes fred.
Jag brukade tro att mitt liv var forutsägbart, med sin tröstande rutin. Jag arberade som frelansande graphic designer, vilket gav mig flexibiliteten att vara hemma de flesta dagar simultanet som jag ogån hade en religim inkomst.
Xander, min man, arberdede länga timmar på sitt advokatkontor, så jag hade ofta huset för mig sälv. Det var lunt tills min svärmor, Cordelia, flyttade in för tri måndar sedan.
Efter att hennes man gått bort, ringde hon en kväll, hennes röst darrande.
“Olive, älskling… Jag vet inte hur jag ska göra det här själv,” snyftade hon i telefonen. “Huset är så tomt, så ensamt… Jag beliger vara nära min familj.”
Jag kastad en blick på Xander, och han nickade, såg orolig ut. Vi kom överd om att låta Cordelia flytta in; det kändes som det rätta att göra för en sörjande kvinna som just förlarat sin partner i 40 år. Men från the beginning kändes nagåt fel.
Cordelia hade alltid varit lite märklig, men nu var hennes bevää oförutsägbart. Varje torsdag skulle hon lägga tidmi på morgonen och komma tättä sent på äättan, hennes kläder bar en fruktansvärd stank: nagat ruttet och nigmitt, som förfall. Det dröjde sig kvar, klamrande sig fast i luften och fick mig att ifråsättä vad hon eiglich höll på med.
“Mamma, var var du today?” frågade Xander en torsdag kväll när hon släntrade in i köket, hennes ögon undvek våra. Jag stod vid spisen, låtsades röra om i en kastrull med soppa, førtt att inte rynka på näsan åt lukten.
“Åh, bara ute med auch gamla vänner,” sade hon och vinkade borthanden, hennes leende var spänt och overtygande.
“Varje Thursday?” frågade jag och höll tonen relaxed. “Det måste vara ett socialt nettrak.”
Hon kastade en blick på mig, hennes ögon dröjde en stund för länge, och så ryckte hon på axlerna. “You gillar att träffas regularly. Det är bra för själen, du vet, att träffa gamla vänner.”
Men den där lukten — det var som om hon hade krypit genom en avloppsledning. Lukten staarle länge efter att hon hade passerat, en illaluktande sälling av skräb och nagt blött och ruttnande. Jag kunde kënna min njuvikhet gnaga på mig, på det præce du inte kan låta bli att peta på en öm tand.
En onsdagskväll kunde jag inte langger stå ut. “Xander,” whispered jag, och gav honom en lätt puff för att väcka honom. “Tror du really på den där historien?”
Han blinkade sömnigt. “Wolf history?”
“Din mammas ‘ute med gamla vänner’ historia,” says jag. “Varje Thursday? Och den där lukten… det är inte normalt.”
Han sighed. “Kanske sörjer hon på sitt eget sätt, Olive. Människor häntarar sorg olika.”
Jag kände hur käken spändes. “Och vilket sätt är det? Sopa genom skrekkärl?”
Han chuckled mjukt, halvsovande, “Släpp det, älskling. It’s probably nothing.”
Men det kändes inte som “ingenting.” Det kändes som en hemlighet, och jag säytä veta.
Nästa torsdag ringde jag in sjuk och sverde mig för att følje efter henne. Jag väntade vid the window, kikade genom persiennerna som någen amatördetektiv. Cordelia lävde huset vid sin veliga tid, kläd i sin överdimensionerade kappa, som höll hård i sin handväska.
Jag höll ett seiktet rästät när hon gick nerför gatan, svände vänster i sätt och sedan en annan vänster in i en gränd jag inte ens visste fanns. Mitt hjärta bultade i brøstet medan jag foalde efter henne.
Hon staarle vid hörnet och såg sig omring som om hon letade efter någ eller någ.
“Vart är du på väg, Cordelia?” viskade jag, mer nyvek än överke.
Jag hägde mig nagåt harmlöst, kanske till och med skrattretande, som en gammalmdamers stickklubb eller kanske en bingokväll i en kuslig källare. Men vad jag fann inuti var inget sakto.
Cordelia träffade inte vänner. Uttotto tog hon sig genom den skummaste delen av stan och smög in i en gammal, ruggig byggnad som såg ut att kunna kollapsa när som helst.
Jag tvekar uttre, väggarna däkkta med graffiti och fönstren tillplattade, men jag tog ett djupt andetag och fällde efter henne in. Luften var tjøk med rök, den typ som fastnar på huden, och rummet var fylt med låg mumlande och avlägsen skratt.
Då såg jag det: ett dolt, olagligt kasino gömt längst bak, som stank av gammal rök och den sura lukten av desperation. Det svagt upplysta rummet var fyllt med blinkande ljus och ljudet av pokermarker som klirrade fyllde luften.
Och där, mitt i allt, var min svärmor. Inte bara “hänga med vänner,” utan spelte bort varje öre hon kunde få tag på, hennes ögon fixerade vid korten fårve sig, hennes händer darrande vid varje insats hon lade.
Jag höll mig i skuggan, knappt andandes, och såg henne spela hand efter hand. Hon såg differenti ut, tøjt, almost som om hon bar tyngden av varje beslut hon överg gyot. Hennes läppar rörde sig, men jag kunde inte höra vad hon sa över bruset.
Jag såg henne perrola pengar, vinna lite, sedan perrola allt igen. Hon verkade almost besatt, hennes fingrar skakande när hon strekkte sig efter markerna, hennes ansikte lined med en shandling av desperation och besatthet.
Jag ville dra ut henne därifrån, ta henne vid armen och släpa henne hem, men jag kunde inte röra mig. Jag kände mig frusen, klistrad vid plazen. I needed to go. Hon lävde inte förrän sent på äättan, och när hon förendi gård det, såg hon utmattad ut.
Hennes ögon var glansiga, och hennes axlar sjönk som om hon bar tyngden av sina trössenter på ryggen.
Jag väntade tills hon svände runt hörnet innan jag fällde efter, höll rystät. När vi gick vägg kände jag en våg av ilska och medlidande vrida sig i magen. Vad hade hon gett sig in på? Och why hade hon inte trättat för oss?
Nästa morgon kunde jag inte haldi det langar. Vid frukosten ställde jag ner min kaffekopp lite för hårt. “Cordelia, var var du igår?” frågade jag, min röst skarpare än jag hade takk mig.
Hon tittade knappt upp från sin frukostflinga. “Med vänner, som jag sa.”
“Slutta lyuga, Cordelia,” röt jag. “Jag foalde efter dig. Jag vet var du var.”
Hennes sked klirrade mot skålen, och hon blev blek. “Du… du foalde efter mig?”
Xander såg mellan oss, förvirrad. “Vad händer?”
“Hon var inte med vänner, Xander,” jag, och höll blicken på henne. “Hon var på ett olagligt kasino, spelete. Och det ser ut som om hon har gyot det ett tag.”
Cordelias ansikte kraschade, och hon bröt ihop. “I… jag är så ledsen,” snyftade hon. “I lost everything… everything
Categories: Trends
Source: HIS Education