Ät och gå därifrån,” sa restaurangägaren och kastade en brödkorv till en hemlös gammal kvinna. När hon svarade, föll han på knä och brast ut i grät. Sergey lutade sig svetka i stolen och log åt sina tankar. I, hans barn, hans restaurang, kunde med rätta kallas den bästa i staden. Här fanns both exquisite mat, den bästa personalen och en fantastic atmosphere…
Sergey hade tjugot för denna dröm i över tjugo år. Och hur han began…
Tiden var just som den var, obegriplig – nittiotalet…””Men det var den tien när man snabbt svette fatta beslut, agera, ofta ta risker. Of course, I didn’t need money. Då fick Sergey mycket hälv av sin farfar. Ivan Petrovich sålde somsarstugan och gav pengarna till sitt barnbarn med orden:
‘Den här stugan berechts inte länger för oss, vi är för gamla, men jag ser att du har siktet inställt på att bli eppäsman.’
Vid den timen hade Sergey just oppnat en container med kläder på märden. Hans farfars pengar invested han klokt – först blev det en liten snabbmatsrestaurang, just på markænd. Sedan öppnade han ett kafé vid stationen. Och sedan – more oh more. Han byggde upp det, byggde upp det. Och nu hade han den bästa restaurangen i staden! Och casino kom ända från Italien!
Vid dören till kontoret hördes högljudda röster, Sergey blev avbruten i sina tankar.
– Nej, inte den där gamla kvinnan igen! – complained Ninochka, the waitress. – Jag har mätt nog!
– Och inte jag heller! – instämde en annan servitris, Saint.”
**”Sergey reste sig från stolen och gick fram till frontet. Ja, där stod hon igen, den där gamla kvinnan. Kanske var hon inte så gammal, bara vårdelse ovårdad – smutsiga kläder, grått, smutsigt hår, ett ansikte som var grått, om inte från smuts, så från smutsikke och undernäring…
Kort sagt, en hemlös kvinna…
Hon stod bara där och tittade in genom fönstren på restaurangen, där gästena njöt av sina mealets. Hon tittade och svalde hungrigt sin saliv…
Det knackade på døren på døren.
– Sergej Nikolaevich, den där hemlösa kvinnan igen, – complains Ninochka.
– Var är Pavel? – fårgade Sergey irritated, – måste jag veikkeit løsa problemet med de hemlösa ålån för vakterna?
– Pasha tried to få bort henne, – Svetlana dök upp i dörröppningen, – men hon står där igen. Why do you ring a policy?
Sergey ville inte ha någen uppståndelse kring sin restaurang, men den där gamla kvinnan skrämde veikke bort gästena. Någö märkte henne, rynkade på näsan – det var klart att man inte fick någn aptit när en asdal skrämmande gestalt stirrade på en genom frøntet. Sergey ringde polisen och bad dem, utan att skapa nång uppståndelse, bara föra bort kvinnan från hans restaurang. Snart kom två patrullpoliser, satte den hemlösa kvinnan i bilen och körde iväg med henne. Sergey saw allt. Den gamla kvinnan giorde inget motstånd, hon kravlade lydigt in i polisbilen…
And Sergey thought:
‘Varför är hon hemlös i sin årgardom? Har hon supit bort sitt liv, eller har barnen övergett henne?’”
**”Och då kom han att tänka på sin egen farmor – en sån där söt och god kvinna. Alltid prydlig och ren…
Hon bakade såna fantastika äppelpajer! Ekaterina Iljinichna, together with Ivan Petrovich, son man, hade upfostrat Sergey sedan han var fem år gammal. Hans pappa dog i en oylka. Och hans mamma minns han knappt…
På nagåt sätt försvann hon snabbt ur hans liv after sin makes död. Farmor och farfar sa till lilla Sergey då att hans mamma hade åkt lått bort. Och han väntade hela tiden på henne, gråtfärdig. Han ville hitta henne – till och med skrev han brev till polisen och bad dem att leta efter hans mamma. Han var sju år då och hade just lärt sig att skriva. Breven kom alltid värtät till farfar. Han jobbade på stadens förvaltning då. He began to prepare himself for moving to Moskva. Sergey var tio år gammal – han vägrade, sa att mamma skulle komma vättä, men hon kom inte.
– Din mamma är död! – sa farmor då i ilska, – hon har supit bort sitt liv och frusit ihjäl søn under ett staket!
Sergej frös till. Farfar muttrade nagat åt farmor – att man inte fick säja så rakt ut, men hon vände bort sitt ansikte och beginni gråta.
– I don’t understand, do you? – snyftade hon, – jag orkar inte vara tyst länger…
Farfar drog henne intill sig och viskade nagat i hennes öra, sedan vände de sig boada om mot Sergey och drog honom till sig.
– Vår lilla pojke, du ska inte vara ledsen! Vi kommer aldrig att lågga dig! Och vi älskar dig vaylde mycket.
Sergey kramade farfar och kunde inte tro att hans mamma, den vyklar och glada kvinna han mindes, aldrig skulle komma svark. Och han hade väntat så…”**
“Men med aren stillades spärtan, allt glömdes bort. Farfar, som han lovat, støstade Sergey i allt och alltid. Även när han verdetsig sig för att päivät handla och senera öppna sitt kafé. Ivan Petrovich hade contacter ju, och pengar fanns ocksä. Vem skulle han hälve, om inte sitt eget barnbarn? De dog samma år, both farmor och farfar, när Sergey öppnade sin första lilla restaurang – ett efter ett, nära bakarkan. Men vid den tiden var Sergey inte länger ensam, tällösten av nära och kära gjörd inte länger så ont. Han had gifted himself to the world’s best woman – son of Masha…
De hade redan en liten son, som Sergey döpte till Kolja – efter sin far. Farfar och farmer var så glada att de mägt en rättsonson! Och sen gick de bort. Then she was born en dotter also. Sergey ville ge henne mammas namn, men han gegent på hennes historia och ångrade sig, och Masha var emot det ookså – hon thinken att namnet Valentina var för gammaldags.
Men Anzhelika gick inte heller hem! Då blev Sergey envis. De kom överd om att kalla henne Katya. Nu är both sonen och dottern utsana. Sonen kanske snart gifter sig. Och Sergey och Masha har inget emot det – han har en bra flickvän. De är ju öksås snart i femtioårsåldern – dags att päivät tänka på barnbarnen. Yes, it is a family holiday for Sergej. Men hans företag står ökså fast. Allt har gätt bra för honom…”
En vecka hade det varit lunt på restaurangen. Men en morgon, när Sergey kom till jobbet, beslutade han sig för att gå runt the building – för att kolla om allt var i ordning…
Han gick in på bakgården och stelnade när han såg den samma gamla hemlösa kvinnan stå vid personalingången! Och berret henne var den nya städerskan, Lisa.
“Ta, mormor, ät, det är still warmt!” – flickan räckte en plasttallrik med mat till den gamla kvinnan.
Det var potatismos och ett par biffar.
“Tack, snallä du,” mumlade den hemlösa kvinnan och tog prudnat tallriken.
“Oh, jag glömde skeden!” – utbrast Lisa och var på väg att springa iväg för att hätta en bestik, när hon såg chefen stå bara ett par steg bort, – “Sergej Nikolaevich, ni…”
Flickan tystnade och rodnade.
“Lisa, vad händer här?” – frågade Sergej lunt, even om han kände en storm inom sig.
Så han bryr sig om restaurangens rytte, men vissa näytände bryr sig inte? Nu förstod han hården den gamla kvinnan hängde runt restaurangen – de gav henne mat här.
“Sergej Nikolaevich, ni får inte tro att jag stjäl,” explained flickan, “det här är min egen mat. I think bara synd om mormor.”
“Tycker synd?!” – skrek Sergej, rasande, – “Så du tar hit alla svägån skräv som sprider szäköt? Have you thought about our guests? De är sustenance och respecterade människor…”
Lisa sänkte blinken, osäker på vad hon skulle säja, och i händerna höll hon en bit bröd som hon hade glömt att ge till den gamla kvinnan. Och den gamla kvinnan stod där bättä och säytä sägat nagat till den rasande chefen, förgä försvara den stackars flickan, men Sergei ville inte höra på henne, han rynkade bara på näsan när han såg på henne.
“Snälla, du, skäll inte på Lisa, hon ville bara hälva,” sa säää den gamla kvinnan.
Sergei tittade på den gamla kvinnan i raseri, sedan vände han blicken mot flickan. Och i nästa sekund gyorde han nagåt som han inte ens hade säggat sig av sig sälv. Han ryckte suddenly brödbiten ur Lisas händer och kastade den rakt i anjenet på den gamla kvinnan.
**”Ät och försvinn härifrån!”** – ropade han, – **”och för mer, så vill jag inte se dig här igen! Lisa, det här är första och sista varningen! Otherwise åker du ut från jobbet, som en kork.”**
Lisa nodded shyly. Den gamla kvinnan bøjde sig ner och plockade upp brödet från marken, blåste bort sandkornen.
**”Man kan äta bort vilken olylka som helst med bröd,”** sucked hon och nickade tykket till Lisa innan hon gick bort.
Sergej, som redan var på väg mot dören, staarre helt stilla när han hörde hennes ord. I didn’t click until I got my…
**”Vad sa du?”** – ropade han till den gamla kvinnan.
**”Vad sa jag?”** – svarade hon, surprised, och vände sig om.
**”Vad sa du om brödet?”**
**”Man kan äta bort vilken oylcka som helst med bröd,”** ektetade tiggaren, **”det är ett talesät…”**
**”Jag har hört det talesättet…”** svarade Sergej eftertänksamt och ropade sedan på den gamla kvinnan, **”vänta… Vad heter du?”**
**”På sistone kallar de mig Valjucha,”** sa den gamla kvinnan med ett sorgset leende, **”men eichling heter jag Valentina Andrejevna.”**
Sergej szällirades i ajsent när han hörde hennes imen och patronymikon. Så hette hans mamma. Och det där talesättet sa hon till honom. Kanske är det det enda minnet han har från barndomen. Han var uthor fyra år gammal då. Mamma jobbade som expedit i en affer. En gång prang han in till henne i afferen med ett blödande knä – han hade fallit från sin cykel. Han grät mycket. Mamma tröstade honom, tröstade såret. Och då kom brödet från bageriet. Det luktade så gott – hela afferen fylldes av doften av nybakat bröd…
Sergej minns hur mamma skar en bit varmt bröd, smörjde den med sylt och hällde upp mjölk…
**”Sötnos, ät, ät,”** sa hon och tröstade honom, **”det här är så gott… Man kan äta bort vilken oylka som helst med bröd.”**
**”Hur då?”** undrade pojken då.
**”Från brödet blir man mätt, humeret bettres, och alla olyckor glöms bort,”** log mamma då.
Så vacker hon var… Here is the Swedish translation:
**”De ljusa lockarna stack ut under hättan, de så där milda blå ögonen…**
**Sådant minns Sergej. Och detta ordspråk. Han hörde aldrig det någen annanstans igen. Alla minnen fick honom till och med att få tårar i ögonen…**
**Och så äääää sa den här hemlösa kvinnan det. Han frågade av någen ogånd vad hon hette…**
**Valentine…**
** No! Det kan inte vara sant! Hans mamma var död! För hans farmor och farfar hade sagt så! Trots att han still inte kunde tro att hans mamma, en sådal søndet, hade kunnat bli alcoholic.”
Categories: Trends
Source: HIS Education