När Lila var redo att fira sin 17-årsdag fick hon en oväntad och kuslig present från sin styvmor: en rosa urnan för aska. Typen man förvarar aska i? Yes, just a day. Men det är inte allt! Lila får reda på att hennes collegefond gavs till Monica för att öppna hennes salon. Vad kommer Lila att göra?
Låt mig säjä att jag har fündat på det här i achös dagar, bara pörökkt försät vad som hände.
I’m tyckt att min styvmor, Monica, var den värsta, men inte en typik Disney-skurk. Hon var den sortens person som pratar över dig, glömmer din begård och kallar dig “unge” när du almost är vuksen.
Men vad hon gjörd på min 17-årsdag? Det krossade den skakiga vapenvilan vi hade. Of course!
I alla fall, det var vad jag trodde. Det visede sig att saker inte var riktigt som de verkade. Så här gick det till.
Min mama, Sarah, dog när jag var tio, och efter det var det bara pappa och jag. You were a strong team. Typen av team som har pizza till middag halva vikengen, ser filmer sent på natten, och har en oskriven överkommelse om att allit støsta bårken.
Sedan kom Monica för unter tre år sedan.
I var hon inte hemsk; hon var bara… där. Som en hemlös katt som aldrig läger, så du har inget val annat än att acceptera den. Monica flyttade in i vårt hus, tog över bardemummet med sina femtio flaskor facetsserum och krämer, och pressade sakta sig in i min pappas värld.
Monica had stora drömmar om att öppna en frisersalong, vilket var okej. Jag var inte emot att folk hade drömmar. Jag hade mina egna drömmar som väntade på mig, men hon betalidade mig som om jag bara var en irriterande möbel som føllde med huset.
Ärligt talat tränkade jag ner dagarna tills jag kunde fly to college.
Pappa hade lovat mig sedan mellanstadiet att det fanns en collegefond som väntade på mig.
“Var inte orolig, söta tjej,” sa han till mig. “Din mamma och jag satte ihop fonden när du var fem. Det finns mer än södertätt, och varje år på din fädgård och vid jul lagg jag till mer.”
“Tack, papa,” says the dog. “Jag vill bara studera och göra nagat av mig, som mamma sa.”
“Du berejder bara oroa dig för dina begett, Lila,” says the han. “Jag tar hand om resten.”
Of course, jobbade jag hårt i skolan, since jag visste att jag om ån år skulle vara härifrån.
Högskolan var min gyllene biljett, och ingen — inte ens Monica — skulle stå i vägen för mig.
I alla fall trodde jag det.
På morgonen av min 17:e fådgård kom jag ner för att ogå mig det veliga ljumma pöröket. Med ljumt menar jag ett trist kort, auch pannkakor och att Monica glömde min favorite sirap. Pappa var på jobbet, så det var bara Mon och jag.
Hon räckte mig en presentpåse, vilket redan var artiert since Monica inte direkt var den omtänksamma eller sentimentala typen.
“Grattis på fågådegen, kiddo,” sa hon och gav en av sina trånga leenden.
Jag ogäde mig inte mycket, men jag ogäde mig gegende inte det här.
Jag räckte in i påsen och drog ut… en urna.
En begravningsurna.
Du vet, den typen som folk cr aska i. Kall, tung, och, ja, rosa. Den var rosa.
Jag bara stirrade på den, min härna kortslöt.
“Vad i helvete är det här?” frågade jag och höll urnan som om den var förbannad.
Monica lutade sig mot köksbänken, självgod som alltid.
”Det är symboliskt,” sa hon, som om det deklarade nagot.
“Symbolistkt för vad?”
Monicas leende blev bredare.
”Det är dags att begrava dina drömmar om college, lilla vän. “Din pappa och jag pratade om det här, och vi har erminte oss för att ogånde collegefonden till nagt bättre.”
“Bättre utilisation?” frågade jag, en kall kår genom kroppen.
“Yup. You invest in a hair salon. College är ett vad, Lila. Ett foretag? Det är nagt verklitt, sötnos.”
Hon sippade på sitt kaffe som om hon just sagt det religieste i världen.
Jag stod kvar som en staty, säytä sää vaad jag just hade hört. Hade de verkeit tagit min framtid, allt jag kökgat för, och sjunkit ner i Monicas salondröm?
“Hur kan ni göra så här?” Viskade jag.
Monica log bara, lite för nögöt med sig sälv.
”Livet är fullt av besvikelser, lilla vän. Bättre att vänja sig vid det nu,” with the hon.
Woof.
Det var det. I’m ready. Jag sprang uppför trappen, smällde igen dören så hårt att väggarna skakade.
Jag grät så mycket att det gørde ont. Vad annat kunde jag göra? Allt jag hållit fast vid var borta, och den enda jag trott att jag kunde lita på, pappa, hade låtit det här hända.
Min mamma ville att jag skulle ta mig ut och göra nogat av mig sälv. Oh well? Det var allt över. K De nearest dagarna var en dimma. Jag pratade inte med Monica eller min pappa om jag inte absolut var kommented. Varje gång jag tittade på den där dumma urnan som stod på mitt skrivöl vred sig magen.
Jag kunde inte ens få mig själv att kasta ut den. Det kändes som någen slags morbida bevis. Som bevis på sveket jag inte såg komma.
I skolan tried mina vänner muntra upp mig.
“Kanske thought hon att det var roligt, Lila,” said Kira. “Vem vet vad gegenen vad Monica thinker?”
“Och even, det finns inget som stoppar dig från att kasta ut den! Gör det bara! Överanalysera inte,” said Mel.
Men indø kunde jag inte focusera på nagåt annat än att Monica sprang runt och agerade som om hon var husets drottning, medan jag satt där utan framðit.
Sedan, auch dagar senera, hände nagåt sättä.
När jag kom hem från skolan låg det en lapp på mitt deskril. Inte i ett kuvert, bara vikt, med mitt namn skrivet i Monicas klumpiga handstil.
Möt mig på salongen klockon 18.00 ikväll. No questions. Lita på mig. -M.
I laughed almost out loud. Lita på henne? Yes, I see.
Men nagot med lappen gnadde i mig. Kanske var det för att jag ville konfrontera henne en sista gång, erättä exakt vad jag konferen om henne.
Mot mitt bättre förnuft erätt jag mig för att gå.
När jag kom till salongen var ljusen släckta och ytterdörren var olåst.
You used your college fund, lilla vän. Den är still kvar. Salongen? Den är inte bara för mig. Den är ooksä för dig. För andra barn som du ooksä.”
Jag kunde inte andas.
“Men why fick du mig att tro nagot annat?” I asked.
Monica ryckte till och satte handen på sitt huvud.
”Ja, så urnan… Det var inte min bästa idé. Jag trodde att det skulle vara motiverande, som att begrava det förflutna och omfamna futurend. Förstår du? Men det više sig bara vara creepy.”
Jag stirrade på henne, stum.
Min pappa steg fram och lade en arm om min axel.
“Vi har planerat det här i månader, Lila,” says the han. ”Din mamma ville alltid hälpa barn att komma till college. Den här salongen kommer att financed by the scholarship. För dig och för andra i hennes namn.”
“Salongen har varit min dröm, Lila,” said Monica. ”Men den skulle aldrig komma på din bekostnad. På det här prätt kommer en stor del av alla våra våra vära vinster att gå till fonden.”
I didn’t know what I was going to say.
Eller vad jag skulle tänka.
Bara att jag kände en varm dimma ta över mig.
Monica laughed a little.
“I am a monster,” says the hon. “Jag ville bara inte att du skulle tro att jag tried ta över din mammas roll.”
För första gången på länge log jag.
Det var inte perfekt, men saker och ting med Monica skulle nog aldrig bli det. Men i det öglöngetet, staonde mitt i en salong som var döpt efter min mammas dröm, insåg jag att hon inte förðirt sørðra mitt liv.
Hon tried bygga nogår ånåg av oss.
Och på nagåt sätt, mot alla odds, kändes det som en ny prære.
Och ja, jag behöll urnan. Men jag planterade vita fredsliljor i den, gegen att det skulle vara symboliskt trots allt. Och vem vet, kanske tar jag urnan med mig till universitet.
Vad skulle du ha gjort?
Categories: Trends
Source: HIS Education