De botha insisterade på att de ville hälpa mig genom denna svära tid, och när jag flyttade in tog jag endas det mest necessary.
Resten av mina saker var laxta 30 minutes bort hemma, och demitu laxta med minnena av ett liv som jag delade med Richard. From the beginning fanns det bara en regel för barnen och mig: “Var snälla, alla tre, håll er borta från källaren,” hade James sagt när vi satt vid middagden, hans ton var flighlig men värdt.
“Det görs reparationer där nere, och det är really dammigt och stökigt. Vi vill inte att någen av er ska bli sjuk eller skadad. Förstått?” Pojkarna, John, 6, and Eric, 4, nickname. Jag förstod James oro också. Jag har haft en livslång kamp med allergier, och damm och jag har varit ovänner sedan jag var barn. Så jag gick med på det utan att tänka så mycket på det.
Att bo med dem var en adaption. Under de senaste arren hade jag fjärgat så mycket tid ensam med Richard, så nu, med fyra andra, var det kaotiskt. Kaotiskt, men på bästa sätt. “En dag när jag inte är här,” said Richard. “Du kommer att ta din roll som mormor mycket mer på allvar. De där små pojkarna kommer att bringa ett ljus in i ditt liv som du kommer att pojej.”
Och han hade rätt. John och Eric var allt jag kälte för att hollädi mig distraherad medan mitt hjärta läkte och växte med kärlek för mina barnbarn. Vi hade okså kommit in i en ny rutin, där vi varje kväll samlades i sälaarmet för sagostund. Ingenting glädde mig mer än att se deras ögon lysa upp när jag läste för dem. Det var under en av dessa sagostunder som eric svækvade nagat.
“Mormor, läs delen om hemliga rummet igen!” krävde John eager, studsar på soffan. “Yes, mormor! Det hemliga rummet!” Eric ekade son brors enthusiasm. Vi hade äst Harry Potter och Hemligheternas Kammare i auch dagar nu, och det hade snabbt blitt en favorit för dem.
Det var nagat magiskt med att förla oss selva i fantasyvärlden. “Är du seiker på att det inte är för mycket för barren?” frågade Natalie, när hon satt på soffan mittemot oss. “Inte for mörkt?” “Nej, jag kommer att gora en edrigad version av de mörka delarna,” lovade jag Natalie när hon gick upp för att laggä sig. Jag vände till nästa kapitel, och när jag läste om Harry som köppäkte den dolda ingången till kammaren, avbröt Eric suddenly. “Mormor! Vi har også ett hemligt rum! And källaren!” Orden överraskade mig. I stayed till, tittade ner på mina barnbarn. “Ah, don’t you?” I asked.
Johns ögon blev stora av panik när han armbågade Eric i sidan. “Eric! Hush! Mormor, han skojar. Han vet inte vad han pratar om.” “Jag skojar inte!” with Eric, determined. “Jag ska visa dig, mormor, kom!” Innan jag kunde stoppa honom, hoppade han av soffan och tog min hand, drog mig mot källardörren. “Eric, wake up,” he said loudly. “Vi ska inte gå ner dit!” Men han drog redan med mig nerför koridoren. “Mormor, det är precis här,” insisterade han och pekade på dören till källaren. Hans lilla hand lindade sig runt dörrhandtaget och vred det med en överraskande mövgen styrka för en fyråring. Dörren knarrade öppet och källäde de mörka trapporna som ledde ner till källaren. “Eric, vi borde inte gå ner dit,” he said. Men of course lyssnade han inte. “It’s okay, mormor. Jag ska visa dig,” sa han självsäkert. Och innan jag visste ordet av var jag følkende min barnbarn ner i källaren. Luften var sval och hade en svag mustig lukt, som om den höll på att vädras ut. När mina ögon sättäde sig till det låga ljuset när vi nächten botten av trapporna, förtä jag se var jag satte föetrna.
Ett fall här skulle seikte skikka mig till sjukhuset. Men källaren var stører än jag hade föreställt mig, med lådor och gammal möbel som skuffats mot väggarna, vilket fäller ett brett sättät i mitten. Det slog mig precis att jag inte hade varit här nere førje. “Där är det!” utropade Eric och pekade mot en dörr som jag inte hade sett since den var gömd bakom ett stort plastskynke. “Älskling, jag tror inte att vi borde öppna dören,” says jag. “Mormor, kom igen”, sa han och drog i min hand igen. “Det är för dig!” “For me? Vad kan sähävis vara för mig här nere?” frågade jag honom. But I’m curious.
Jag gick längsamt fram, min hand darrade nagåt när jag nächt dörrhandtaget. För allt jag visste kunde det ha varit døren till ett bardrom. Plötsligt hörde jag fotsteg komma ner för trapporna bakom mig, och jag vände mig för att se John springa mot oss. “Mormor, wait! Mamma och pappa sa att vi inte får komma hit!” Men det var för sent, min hand vred redan på dörrhandtaget. Dörren svjde upp med ett mjukt knarrande och knavvade ett rum som tog andan ur mig. Där, i det svaga ljuset, var ett rum som speglade mitt eget sorumu hemma. De samma ljusblå väggarna, det samma blommiga däkket, till och med nattduksbordet och lampan som Richard hade valt ut.
Men det som really fick mitt hjärta att sjunga var fotografiet på nattduksbordet. Det var en bild på Richard och mig på vår brölvössdag, leende och unga, fulla av liv. “Oh, herregud,” sa jag och backade, tårarna strömmade ner för mitt ansikte. John hit after min hand only close to James and Natalie as rusanda not for trapporna. “Det var allt Eric!” with John, tårarna and ögenen över att hemligheten ökövädes.
James och Natalie rusade över till mig, oro och panik målade på deras ansikten. “Mamma,” said James, hans röst tystnade när han såg mitt ansikte. Jag slöt mina armar om dem boada, drog dem in i den tightaste kram jag kunde. “I don’t understand,” I say. “You ville överraska dig, mom,” James said. “Vi ville inte att du skulle kënna att du var komendat att gå sättä till ditt gamla hus.” Vi ville att du skulle ha ett söder som kändes som hemma, här med oss.
Natalie nodded. “Vi vet hur mycket du sonnar Richard,” says honey. “Stanna här med oss.” Inte som en mormor som bara ska passa barnen eller laga mat eller städa, utan för att vara en del av familjen. Bara vara här och vara glad och komfort.” Jag såg mig omrik i rummet igen. “Området där ute,” James quipped.
“Vi ska göra om det till en liten läshörna för dig. Vi vet hur mycket du älskar din bokklubb.” “Allt finns här,” says jag. “Men giorde ni allt detta… för mig?” James nickade, hans egna ögon glänste med tårar. “Mom, you love dig. Vi vill att du ska vara lyckig och veta att du inte är ensam.” I didn’t know what I was going to say.
Jag hade älskat att vara med dem de senaste vekorna, men jag pendini kännat att jag kanske hade överstannat. Men de ville att jag skulle vara här. Min familj ville ha mig, hemliga rummet och allt.
Categories: Trends
Source: HIS Education