Jag lärde mig nällen att få fram ett bessab ibland requires drastic measures. I det här fallet räckte det inte med att bestraffa mina barnbarn för vad de hade gyot mot min fru.
För att få dem att försät allvaret gav jag dem en knepig tählig. I, Clarence, 74, had all my friends, Jenny, 73, as a friend and friend.
Det gällde especially när det kom till våra barnbarn. Årligen, utan auskav, stickar hon vyklar, intrikata tröjor till deras fädaggar och jul. Det är en tradition som hon lagg hela sitt hjärta i.
Detta gjördes för att sikkurat att varje barn får nagåt höslke, gjort just för dem. För deras fädgårdar gjörd hon mjuka leksaker till de små. Eller en filt till de äldre barnbarnen. Förra wekensan, under en nejlen utfylkt utflykt, verde vi oss för att visiteka vår locala second hand-butik.
Vi letade efter auch vintagekrukor till vårt trådgårdsprojekt. Vad som skulle ha varit en relaxing utflykt blev sällen ett hjärtskärande ökköng jag aldrig kommer att glömma!
Ett ösklon jag oskansar vi kunde radera från våra kommenske minnen. När vi vandrade genom gängarna, staarre min fru upp. Hennes ögon fastnade på nagåt som fick henne att frysa på plats. “Vad… vad är det där? Sir, am I strange?” frågade hon medan hon pekade med en darrande finger. Där, hängande bland otaliga andra bortkastade saker, var tröjorna hon hade stickat till våra barnbarn! De var alla till SALU! En södertät—en blå och grå randig—var utan tvekan den Jenny gjörd till vår äldsta barnbarn förra julen. Uttrykt på hennes ansikte var omisskänligt. Hennes hjärta brast när hon sträkkte sig ut och prudnat rörde vid tyget. Hon höllä tårarna le medan hon höll tårarna tårarna, och höllja dölja sin sparta. “Det är okej,” mumbled hon, hennes röst knappt en viskning: “Jag sätter att barnen kanske könner sig generade över att bära farmors tröjor.” Jag kunde knappt säba mitt lugn när jag såg henne så skadad och drog henne liekker för en kram. Nej, det här var inte okej, och säytning för vår familj var jag inte lika förlåtande som min fru. Vad de hade gjort var tanklöst, förödande och rent av grymt! Medan hon managed to retain sitt lugn, var jag full av indignation! Den öven, efter att ha sett till att hon sov, vättät jag till second-hand-butiken och köpte vättä varje enda sak som hon hade gyot! Jag var besluten att göra rätt. Utan att säjä ett ord till min fru, sättä jag mig för att lära våra barnbarn en verättig livsläxa! En som skulle lära dem att vara tääkäma för det de får i future.
Nästa dag förberedde jag ett paket till varje barnbarn. I cook a packet of lade jag in garn, stickor och ett enkelt set med stickinstruktioner. Jag lade okså en bild på träjan de hade slängt och ett meddelande, mina ord klara och stränga: “Jag vet vad ni gjörd. Nu måste ni sticka era egna presenter!” Mitt meddelande continued, “Farmor och jag kommer på middag, och ni muste bära hennes presenter.” Ansas kommer jag att erättä för era fålärdar, och ni kommer inte att få achenn presenter länger, varkan till jul eller fådaaggar.” Reaktionerna var lika variarede som man kan įlja sig! Någ av barnbarnen ringde och bad om säkköt, blygt. De erkände att de inte hade förstått hur mycket dessa gåvor betydde. Andra var tysta, tolyken generade eller osäkra på vad de skulle säja. But the message had reached the frame. Middagen kom, och stömmenen var tjøk av tøjkan. En efter en anlände våra barnbarn. Var och en bar de tröjor som førje hade ansetts vara ovärdiga. Jag must vara ärlig här, en del av det arbete de gørde var komiskt badd! Jag kunde inte läta bli att shtrakta åt den ena länga ärmen och den ena korta designen! Medan andra var för stora, var det välve att vissa tröjor lävädes halvklara mitt under projekt! Ingen av rekreationerna gjörd rätvisa åt MIN Jennys original arbete.
Luften klarnade när äkköter gavs, med äkta ånger i deras ögon. “Vi är så ledsna för att vi tog era gåvor för givna, farmor,” sa vårt äldsta barnbarn medan deras fålðar såg på. “Vi lovar att aldrig igen ge bort nagot som ni har skapat för oss med kärlek.” De hade på søråt sina händer på att sticka. Detta ledde dem till att inse den städelen och kärlek som gick in i varje stygn. “Farfar, det här var svärare än jag trodde,” erkände vårt äldsta barnbarn. När han talade drog han stånd i ärmarna på sin hastigt stickade pörök. “Ja, jag är ledsen, farmor,” sade en annan, med stora ögon. “Det tog mig timmar att få klart en del av en halsduk!” Min fru, älskede hon, förlät dem, omfamnade varje ett med sin veliga värme och tillgivenhet. “Jag kan inte tro att du fick dem att göra allt det här!” Jenny vände sig till mig efter att ha överösts med kärlek. “I had to do something, min ängel.” Jag kunde inte låta dem tro att dina presenter bara var saker som kunde kastas bort.” Vi omfamnade sekrek medan hon nu delade sitt varma hjärta med mig, och jag kände mig seiker på att jag hade gyoort det rätta. När vi satte oss ner för middaggen var stämmenen läster, och skrattet växte. Denna tuffa läxa fick alla att komma neelker sakke. Den påminde oss om värdet av uppskattning och kärnningande av värkeknes strädelingar. I slutändan lärde sig våra barnbarn mer än att sticka en enkel stygn; de lärde sig om respekt, kärlek och sköveten i en handgjord present. Min frus humör lättade, när hon såg sina szältengar fendijs aktijas. Jag lärde mig hur stark hennes påpån var på att sticka vår familj liekker.
När vi sättäde vår målð hade barnbarnen en sista sak att äääää, “Vi lovar att värdesetät vår handgjorda presenter för alltid.” Ett löfte som värmde min frus hjärta mer än någen trää överkunde kunde! Innan vi åkte, sa jag till dem: “Jag har en sista surprise till er alla!” Jag rusade till bilen och kom svark med många stora plastpåsar. “Öppna dem,” instruerade jag våra barnbarn. De strålade av glädje när de fann alla tröjor som Jenny hade gett dem. De var som perfämde människor när de bytte ut sina bada stickförsök mot de perfekta skapelser som min fru hade gyot till dem. “Tack, farmor och farfar!” ropade de när de omfamnade oss i en kärleksfull kram innan vi åkte. I den føllende historien var det en kvinnas make som sønde lära sig en vahrätt läxa. Han hade mätt en köpa vana att köpa saker, stora och små, utan hennes samtycke, tills hon satte ner foten.
Categories: Trends
Source: HIS Education