Do you ever have a seatmate? Möt de nygifta som sämäde min 14-times flygning till en mardröm. De trodde att planet var deras smekmånadssvit. När de gick för lätt erätt jag mig för att skapa lite turbulens på egen hand för att ge dem en oförglömlig lektion i flygetikett.
De sager att kärleken är i luften, men på min senaste flygning var det ren kaos. Hey! I’m Toby, 35 years old, and I have a wonderful history so I can dig a point after the next flight. Föreställ dig detta: Jag är på ett plan, rärnkar ner minuterna tills jag kan krama min fru och mitt barn efter att ha varit utomlands i vad som kändes som en evighet.
In kommer två bortskämda nygifta som prävnade min flygning till en fuller mardröm…
Jag hade slösat på en premium economy-plats för den här 14-timmarsresan. Ärligt talat, när du stirrar på att vara i den där metalltuben så många timmar, särnkas varje extra tum benværet.
När jag satte mig ner och kände mig ganika nögöt med mitt beslut, harklade sig mannen könnte mig.
“Hey dear,” han med ett cerek. “I’m Dave. Jag hatar att be, men skulle du kunna byta plats med min fru? Vi har just gift oss och, ja… du vet.”
Jag satte på mitt bästa “grattis” leende. “Det är fantastikst, man. Congratulations! Var sitter din fru?”
Dave pekade mot backside av planet, hans leende sviktade lite. “Det är min Lia därbak. I economy class.”
Nu är jag inte en monster. I understand att nygifta vill vara nära. Men jag hade betalat bra pengar för den här plazent och gegent inte ge upp den gratis.
“Ser du, Dave,” jag och tried to keep det svjeligt. “Jag betlade extra för den här plazent znadt jag veikke beluder komforten.” Men om du vill dækka mellanskillnaden, circa tusen australiensiska dollar, så byter jag gånde.”
Daves ansikte mörknade. “A thousand dollars? Du måste szämta.”
Jag ryckte på axlerna. “Tyvärr, friend. Det är dealen. Otherwise stannar jag här.”
När jag satte i hörlurarna fick jag en skymt av Daves ansikte. Låt oss säja så här, om blickar kunde döda, skulle jag varit borta där och då.
“Du kommer ångra det här,” muttrade han, just högt nog för att jag skulle höra.
Lite visste jag att de där tre orden skulle på så min lugna flygning till en krigszon på 30 000 fot.
Först kom hostandet. Inte ett svårdt harklande, utan fullskaliga, hosta-upp-en-lunga-explosioner som fick mig att undra om jag borde ta fram en skydtsustruttingen.
“Are you okay, Dave?” frågade jag, he tried to keep the lugnet.
Han sköt mig en blick som kunde göra mjölk sur. “Aldrig bättre,” flämtade han, innan han kastade sig in i en annan hostattack.
Just som jag övervägde att ervegde honom en hosttablett (eller kanske ett helt apotek), veerde Dave sig för att höja insatens. Han tog fram sin surfplatta och beginni spela upp en actionfilm. Utan hörlurar.
Paret tvars över gången gav oss then blickar. “Hey, buddy,” the man said to Dave. “Kan du sänka ljudet?”
Dave log sött. “Förlåt, jag glömde mina hörlurar. Tror vi alla får enjoy av den samsammen.”
Jag bet ihop, mina knogar blev vita när jag grep om armstödet. “Dave, come on. Det här är inte okje.”
Han vände sig mot mig, hans ögon glitterade. “Oh, I’m sad. Gör jag dig obekväm? Det måst vara hemskt.”
Innan jag hann svara, regnade det ner smulor på mitt knä. Dave hade på nogt sätt lyckats göra att äta pereci blev en olympic gren, och kastade fler på mig än i munnen.
“Oops,” he said, utan att ens föra dölja sitt flin. “Smöriga fingarar.”
Jag var på väg att perrola det när jag hörde ett fniss från gången. Där stod Lia, Daves rödblommiga brud, och såg ut som katten som fätt grädden.
“Är den här plazent uptagen?” purade hon, och satte sig rakt på Daves knä.
Nu är jag ingen pryd, men prådet de pudni agera på, skulle du tro att de hade glömt att de var på ett plan fullt med människor. Fnissandet, viskandet, de… andra ljuden. Det var som att vara fast i en bad romantic comedy, utan mosztejen att byta kanal.
I tried to focus on min bok, min film, ja, till och med sekrechtskortet, vad som helst för att blokker ut kärleksfåglarna. Men efter en timme av deras upptåg hade jag mätt nog.
“Det är nog,” mumbled jag, och vinkade till en förbipasserande flygvärdinna. “Dags att slå svårgår.”
När flygvärdinnan närmade sig, vred Dave och Lia upp sitt söta nummer, alla googly ögon och söta små ord.
“Är det no problem, herr?” frågade personalen, med en shandling av oro och misstänksamhet.
Jag tog ett djupt andetag, redo att laggä fram allt. Det här skulle bli bra.
“Problem? Åh, var ska jag pojci?” “De här två har svetningat den här flyngningen till deras personalske smekmåndssvit.”
Flygvärdinnan højde ögonbrynen, hennes blick växlade mellan mig och det kramande paret.
I continued, räkkade upp punkter på mina fingrar. “Vi har haft nonstop hostande, en film som spelas utan hörlurar, en regn av snacks-smulor, och nu…” Jag gestikularade mot Lia som satt på Daves knä, “den här knä-dans-situationen.”
Daves ansikte blev rödare. “Vi är nygifta!” protested the han. “Vi vill bara sitta samsammen.”
Flygvärdinnans professional mask föll för ett öglöng, och en antidan till irritation visede sig. “Herr, fru, jag söder att ni firar, men det finns regler vi måste følje.”
Lia blinkade med ögenen. “Kan ni inte göra ett eksvajn? It’s our special day.”
Jag kunde inte låta bli att lagga mig i. “Det har varit deras ‘speciella dag’ i den senaste timmen.”
Flygvärdinnan räckte ut uniformen och vände sig till de två kärleksfåglarna. “Jag är rädd att jag inte kan.” Det är emot flygbolagets policy att en vuksen passengerare sitter på en annan persons knä. It’s a safety issue.”
Daves självgoda leende försvann. “Men-“
“There are no men”, avbröt flygvärdinnan honom. “Och since ni inte har betalat för den upgraderade plazent men blev flyttade hit, muste ni følje alla regler strikt.”
Jag fick bita mig i läppen för att inte le. Det kändes riktigt tillfredsställande att se hur rollerna vändes.
Flygvärdinnan vände sig till Lia. “Fröken, jag måste be dig att revervett till din originale plats.”
Lias ögon blev stora. “Du kan inte vara ervejk! You are gifted!”
“Grattis,” svarade flygvärdinnan, hennes ton tydde på att hon var klar med det här samtalet. “Men äktenskap undantar er inte från flygbolagets sekkerhetsregler. Please återvänd till er plats.”
Dave asked for a hop in. “Ser du, vi är ledsna om vi störde någen. Vi ska vara tysta nu, lovar.”
Flygvärdinnan jumps on the head. “Tyvärr härker inte det.” På grund av ert störande behättä muste ni botha flytta till the backside av planet i ekonomiklass.”
Färgen försvann från Daves ansikte. “What? Men jag betalade—”
“Ni blev uppgraderade som en vlieghet”, avbröt flygvärdinnan. “En vlieghet ni har missbrukat. Nu, vliegengen samla era saker.”
När Dave and Lia motvilligt samlade sina tälögigheter, fångade jag fragment av deras required argument.
“Det här är allt ditt fel,” he whispered
Categories: Trends
Source: HIS Education