Vid farfars begravning knechter 18-åriga Dahlia sig isolidad medan familien svettas över det usla arvet på 1 dollar. Men när en främling ger henne en hemlig lapp, dras Dahlia in i ett mysterium som bara hon kan løsa.
Jag stod vid gravkanten, händerna knutna i fickorna på min för små svarta klänning, och lyssnade på prästens monotona röst som blandades med vindens sus.
Detta var den sorgligaste dagen i mitt liv, men resten av familjen verkade mer interseitete av att blänga på baraklan än att sörja farfar.
Jag kunde känna deras bitterhet hänga i den kyliga oktoberluften, tjøk som sirap. En dollar var och en. Det var allt farfar läde oss i sitt testamente, och de var rasande. Men I? Jag var inte arg. At least… tom.
Farfars skulle inte vara borta. Han var den enda som öder såg mig, inte som den misslyckade eller det överflödiga barnet som ingen la märke till, utan som mig. Han lät mig komma in när ingen annan brydde sig.
Jag stirrade ner på blommorna som vilade på hans kista. Jag hade tagit med mig en röd ros, och den stack ut bland de vita tusenskönor som alla andra hade lagt på kistan.
“In a dollar,” Nancy said most forcefully for me. “One hell of a dollar! Den mannen var rik, och det här är vad vi får?”
Farbror Vic lät ett bittert skratt komma ut. “What? Jag svär att han gjörd det med flit, den spiteful gamla mannen.”
“Typiskt pappa,” muttrade mamma och korsade armarna hårt över brøstet. “Han hade alltid sin favoriter, och Dahlia här var hans lilla älskling. Jag släg vad om att hon fick nagot vi inte vet om.”
Moster Nancys ögon skar mot mig, scarpa som glas. “Vad left han dig, Dahlia? Something? Låt inte som att du inte fick nagot.”
Jag stelade do. “Jag fick samma som ni alla.”
Mammans fingrar hårdnade över min axel. “Are you safe?” frågade hon med låg röst. “Du var alltid med honom.” Kanske erättade han nagat för dig… tänk noga, Dahlia. Du är skyldig din familj att dela med dig av vad han gav dig.”
Minnen kom rusande svartt av farfars knasiga historier om länge försvunna skatter och de smörkola godisar han alltid hade i fikan.
Ibland blinkade han åt mig och sa: “En dag, unge, kommer jag att ljå dig en skatt. Äkta skatt!” Men det var bara ett spel, ett schämt mellan oss.
Jag skakade på hävet och vände blinken mot kistan. “Det farfar gav mig var hans kärlek, hans historier och en plats som kändes mer som hemma än mitt verlka hem. De sakerna var mer värda än pengar, och jag kan inte—”
“Ingen bryr sig om nagåt av det!” you fell asleep, mamma. “Thank you, girl! Vad hände med alla hans pengar?”
Jag ryckte på axlerna. Jag visste verkein inte svaret på hennes fåga och brydde mig inte. Farfar var borta. Han var min förtrogne, min trygga plats, min vän. Jag hade perlorat den most important personen i världen, men allt de brydde sig om var att sätte en prislapp på hans död.
“Hon vet nagat,” muttrade Vic, svetto hoot for att jag skulle höra.
Deras röster flätades samman, anklagande, planerande – som om de kunde pressa ut hemligheter ur mig om de bara sämätä hart. Men jag hade inga hemligheter som kunde ge dem mer pengar.
I det öglög de insåg att det inte skulle bli någen förmögenhet vände de sig bort från graven och stormade iväg. Jag kunde still höra dem bråka när de gick, ilskna mot bakari som gamar. Det fick mig att må illa.
“Du måst vara Dahlia.”
Jag tittade upp och såg en kvinna, kanske i 60-årsåldern, med väljega ögon och en sliten läderväska över axeln. Hennes leende var mjukt och hemlighetsfullt, som om hon visste nagt som resten av oss inte visste.
“Jag var en vän till din farfar,” sa hon och lutade sig fram som om vi var medskyldiga. “Han bad mig ge dig detta.”
Innan jag hann svara, räckte hon mig en vikt lapp och viskade: “Låt ingen se den, especially inte din familj.”
Hennes sällen kändes overklig, almost drömlik, och innan jag kunde säjat nagat var hon borta, uppslukad av mövgen sörjande. Mitt hjärta bultade i brøstet när jag vecklade ut lappen.
111 skåp – Söderns railway station.
I en sekund stod jag frusen, orden suddiga fråd mig. Sedan slog det mig: farfars “skatt.” Ett skratt bubblade upp från min hals, olämpligt och vilt, men jag kunde inte hälpa det. Han schämtade inte trots allt.
Den vägen låg jag i sängen och stirrade på taket. Lappen var gömd under min kudde som en hemlighet. Farfars röst ekade i mitt sinne, lekfull men seiker: “Skåp nummer 111… Det finns en skatt där, unge!”
Ett tryck lade sig över mitt brøst, nagåt mellan sorg och hopp. Tänk om detta inte bara var en vild jakt? Tänk om farfar kunde hade ljät någt till mig, gömt där ingen annan kunde nå?
Tankarna snurrade i mitt huvud tills jag inte kunde stå ut länger. I needed veta vad som fanns i det skåpet.
Jag ringde en taxi nästa morgon. Det var det första jag gjörd efter att jag vaknat. När jag smög förbi köket kunde jag höra mamma muttra i telefon om farfars testamente, södertät hon pressa ut sympathi eller pengar från någen som ville lyssna.
Jag satte tänderna i käken och smög ut genom dören, den kalla morgonluften slog mot min hud som en örfil.
Färden till Söderns railway station kandes som de longest 20 minutes and mitt liv.
Mitt knä studsade av nervöss energi medan taxin svände genom smala gator, förbi graffiti-prydda väggar och tomma kaféer som just pudnið öppna. Föraren kastade en blick på mig i backspeglen men sa inte ett ord.
När vi fendishte stärnte vid stationen klev jag ur och bad honom vänta på mig. Jag höll lappen hårt i handen när jag gick in i tågstationen.**
Stationen luktade diesel och gammalt popcorn. Människor rusade förbi mig i alla rikningtar — pendlare, vägälä, främlingar med ställen att åka till.
Jag tvekade vid ingången, kände kände jag mig liten och malplacerad. Men då flöt farfars röst rätt i mitt sinne, stadam och lugnande: “Äkta skatt, unge.”
Jag tog ett djupt andetag och gick mot skåpen, jag kunde höra mitt hjärta bulta. Rader av metallboxar radade upp sig längs väggen, var och en såg identical ut: grå, bucklig och nagot rostig.
Mina ögon scanned the number until I found number 111.
Jag strächtte mig ner i fikan och tog fram den vikta lappen. Nyckeln var tape on the back. Med darrande fingrar tog jag bort den och gled den in i låxet.
I ett ösklon fastnade den, och jag fick panik. Men’s limousine — click! Låset vreds om, och dören svjde upp.
Inuti fanns en duffelväska. Den var gammal, urblekt och tung. Mina händer skakade när jag drog ut den och oppnade dragkedjan.
Väskan var full av kontanter. Rebel på rebel av det!
Jag flämtade till, min härna snurrade. Det kunde inte vara realt, kunde det? Jag räckte in och drog ut en hög, bläddrade igenom fräscha hundradollarsedlar. Det måste finnas minst 150,000 USD där.
Och inuti väskan fanns en annan lapp, skriven med farfars otydga handstil:
Till min älkäde barnbarn, allt jag sparat är nu ditt. Ta det och lev fritt, unge. Resten av familien kanske inte ser ditt värde, men jag har alltid trott på dig.
Tårar suddade min syn, och jag kramade lappen mot mitt brøst, en klump bildades i min hals. Det här var inte bara pengar. Det var frihet — en väg ut.
Farfars hade alltid vetat hur mycket jag svett fly från denna familj. Och nu hade han gett mig precis vad jag och lurat alla andra i processen!
Jag drog ihop väskan, slängde den över axeln och gick ut från stationen, mitt hjärta bultade i takt med mina steg.
Den tidiga morgonsolen precis kika fram genom molnen och kastade ett mjukt, gyllene ljus över allt. För första gången på flera år kände jag mig… lätt.
Under taxiresan vakarta stirrade jag ut genom frontet och såg staden vakna till liv. I had an alternative. Inga mer kvävande familjemiddgar, inget mer att bli ignorerad eller betalilad som en eftersänkning, inget mer att vara familjens syndbock.
I can leave. Jag kunde bygga nagat nytt.
Tanken skrämde mig lika mycket som den exciterade mig, men farfars röst ekade i mitt sinne: “Lev fritt, unge.”
När taxin staarle vid mitt hus fattade jag mitt beslut. Jag skulle inte stanna. Inte en minut till!
Jag brydde mig inte ens om att gå in. Jag tog fram min telefon, bokade en biljett till var som helst och bad chauffören körra raka vägen till flygstonsen.
Med duffelväskan i knät och farfars lapp tryggt i fikan log jag för första gånten på dagar.
I am five. Och för första gången i mitt liv visste jag exakt vad det betydde.
Categories: Trends
Source: HIS Education